Blossom

Årsdagen Blossom

Igår var det ett år sedan Blossom lämnade oss. 🙁

Känns som att vi har accepterat det men vi saknar henne varje dag. Varje gång jag fyller på kattmat eller rensar kattlådan så tänker jag på henne. Tänker på vilken mat hon tyckte bäst om, vilken skål hon föredrog att äta av och vilket ställe hon kissade på i lådan. Hon hade faktiskt en favorit plats, på höger sidan precis vid framkanten. 🙂

Älskade lilla lurvboll. Hoppas du har det alldeles underbart där du är 

Vi älskar och saknar dig!

 

spacer

Blossoms födelsedag!

Idag är det en tung dag i vår lilla familj!

Idag är det Blossoms födelsedag och hon skulle ha blivit 7 år och den 23 januari var det exakt ett halv år sedan Blossom fick somna in. Det känns jobbigt att skriva det här och saknaden efter henne är fortfarande enorm. Jag blir tårögd varje gång jag tänker på henne. Jag ser henne skutta runt här hemma dagligen i mina tankar. Så även om det känns jobbigt att skriva det här så känns det väldigt skönt att ha en anledning att skriva om henne. Att hon fortfarande finns med i familjen fast på ett annat sätt nu, genom våra minnen.

Vår älskade Blossom du är så otroligt saknad! Det går inte en dag utan att vi tänker på dig. Och vi önskar så klart att du var här idag! Men vi får hoppas att du har det underbart där du är nu.. 

spacer

Sista bilden på Blossom

Det här kortet är taget i somras, medans vi kämpade med att rädda Blossom. Det är sista gången hon var ute på gräset. Ni kanske förstår varför vi kämpade så länge när ni tittar på henne. Man ser inte ens att hon är sjuk när hon är där hon älskar att vara, i naturen, på gräset, i friska luften.

Det var verkligen det Blossom älskade mest av allt, att få vara ute i friheten. Vi ångrar lite idag att hon inte fick det mer än vad hon fick. Men det är lätt att vara efterklok.

Men nu är det som det är och man får bara hoppas att hon var lycklig ändå!

♥ Du är så saknad Bloss! ♥

spacer

Blossom 27/1-07 – 23/7-13

Blossom, vår älskade Prinsessa på ärten!

En underbar mysstund

Det här inlägget är bara så smärtsamt att skriva. Men jag känner att jag måste. För att kunna ge Blossom ett fint avslut så måste jag hedra henne här. Ge henne en speciell plats i katthimlen här på bloggen. Det är det minsta jag kan göra.

Jag tänkte flytta tillbaka till den dagen då det blev aktuellt för oss att skaffa katt nr 2 och hur det blev att det blev just Blossom. Jag har skrivit om det tidigare så för vissa av er kanske det låter bekant.

Bara några veckor gammal, så fin!

När vi hade haft Leo i några månader så märkte vi att han vantrivdes så vi bestämde oss att skaffa en kompis till honom. Jag hade googlat fram en liten kisse så jag visste hur den skulle se ut. Nu var det bara att leta fram en sådan. På den tiden visste jag inte än att det var en ragdoll jag hade fastnat för. Eftersom vi hade en hane så passade det fint att skaffa en hona den här gången, tyckte vi. Inte för att para dem utan för att få en balans i kattgänget helt enkelt.

Men det var lättare sagt än gjort eftersom just då fanns det väldigt få blå colorpoint honor till salu, och de som fanns var redan tingade. Men till slut så hittade vi en i Örebro. En bedårande liten kattjej! Mer om det kan ni läsa om här.

Första natten sov Blossom i min kudde.. 🙂

Idag är jag så otroligt glad och tacksam för att jag har den här bloggen. För som vi alla vet så blir inte minnet bättre med åren och man glömmer av så mycket. Men med hjälp av bloggen så kan jag alltid gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur det var.. PÅ RIKTIGT!. Det är så värdefullt! ♥

3 månader gammal och vackrare än någonsin

Nu när Blossom inte finns med oss längre så tycker jag att jag ser signaler i hennes beteende på ett annat sätt än jag gjorde då. Jag har alltid trott att Blossom var lite viktig av sig, men nu när jag vet att hon var sjuk så tolkar jag det inte så utan som att hon kanske mådde dåligt och höll sig undan och var lite svårflirtad av den anledningen och inte för att hon var ”viktig”. Jag har tänkt en hel del på hennes beteende och varför hon gjorde som hon gjorde ibland. Allt har nog sin förklaring.

Finaste!

Nu när hon blev så sjuk så sa de på kliniken att när de tittar tillbaka i journalen så kan de se lite varningar i hennes tidigare besök men som de inte tänkte så mycket på då. Jag blir så ledsen när jag hör det. Betyder det att vi hade kunnat rädda henne om vi hade upptäckt det tidigare? Vi får aldrig veta det, men ledsen blir man iaf.

Omtänksam och kärleksfull

Sjukdomsförloppet

Som jag skrev tidigare i det här inlägget så var vi bortresta en vecka i maj i år och katterna hade kattvakt på dagarna men var själva hemma på nätterna. Vi har aldrig gjort så tidigare, vi hade kattvakt dygnet runt alltid men av någon anledning så kändes det tryggt att göra så den här gången. Men ack så fel det blev. Vi tror inte att det hade varit någon större skillnad för Blossom men det hade känts bättre för oss att veta att de hade tillsyn hela tiden. Men kattvakten var här i stort sätt hela dagarna.
Och nu när vi tänkt tillbaka några varv så har vi konstaterat att Blossom var nog dålig redan innan vi åkte men vi märkte inte det. Inte att det skulle vara något allvarligt. Hon åt lite sämre, men det har hon gjort i perioder i hela sitt liv så vi trodde att det bara var så hon var. :/ Men hon har alltid skärpt till sig efter ett tag, därför har vi inte tänkt på att det kunde vara en sjukdom bakom det här beteendet. Hon låg liksom inte och tryckte utan spydde efter maten då och då. Och därför magrade lite i perioder. Men eftersom hon började äta som vanligt efter ett tag så trodde vi inte att det kunde röra sig om någon sjukdom och definitivt inte en dödlig sådan.

Men iaf när vi kom hem klockan tolv på natten till söndagen så kom alla katterna fram men inte Blossom. Kattvakten sa att hon hade gått ner till nedervåningen ca 20.30 och inte kommit upp efter det. Så då gick jag ner och ropade på henne och letade men hon var bara borta? Jag kom upp och började leta och vi ropade men hon kom inte fram. DÅ kände jag en hemsk oro. Blossom var väldigt social och antingen redan stod vid dörren när man kom eller kom skuttandes fram när man öppnade dörren. Att hon inte hade kommit fram när vi letat i 10 minuter gjorde oss väldigt oroliga.
Men rätt som det var så kom hon upp för trappan och… såg så ledsen och besegrad ut. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne och hon kändes så iskall och lätt! Hon vägde ingenting. Och hon kunde knappt gå, hon ramlade nästan omkull när hon försökte. DÅ blev vi oroliga på allvar. Vad var det som hade hänt? Jag menar EN vecka hade gått och vi kommer hem till det här??? Det var omöjligt att smälta där och då.

Hos veterinären första dagen på den långa resan mot slutet..

Vi la oss väldigt sent den natten utan var med henne så länge vi orkade. Gav henne lite kalkonskinka som hon åt med glädje. Lite vatten och tittade igenom hela henne för att se om hon hade något synligt på kroppen som hade gjort henne så sjuk. Det jag hittade var en ”kaka” av något slag i ena örat och rött tandkött vid några tänder. Och eftersom hon haft problem med tänderna innan så var vi helt säkra på att det var tandinfektion som hade gjort henne sjuk. Vi bestämde att vi skulle ta timma för timma och se om hon blir bättre. Och det tyckte vi att hon blev under söndagen, dock inte så bra som vi trodde och hoppades på.

Så på måndag morgon ringde jag till vår veterinär och bokade en tid på förmiddagen. När vi kom dit så piggnade Blossom till och blev nästan sig själv men veterinären ville behålla henne under dagen och ta lite blodprover. Det var väldigt jobbigt att lämna henne där eftersom vi precis hade kommit hem. Men vi hade inget val. Så det fick bli så.

Det tog inte många timmar innan veterinären ringde och berättade att Blossom var jättedålig. Att njurvärdena var skyhöga, så höga att vissa värden kunde de inte ens mäta. NJURARNA?? Jag blev så chockad så jag var tvungen att sätta mig. Tanken flög väl igenom mitt huvud på lördags natten, men att det skulle vara så dåligt och så allvarligt kunde jag inte ens föreställa mig.

Och därifrån är allt bara en mardröm! Vi pendlade verkligen mellan hopp och förtvivlan i… 2 månader.
Blossom låg inne för dropp i 4-5 dagar och antibiotika. Hon hade även en stark infektion i urinvägarna. Vi fick hem antibiotikan som hon skulle ha i 2 veckor men Blossom hatade den. Hon spottade ut den i hela huset och plågades av den så mycket. Så efter några dagar ringde jag veterinären och frågade om vi kunde avsluta den tidigare eftersom vi inte fick i henne den längre. Hon bara vägrade. Och hon tyckte att det inte var optimalt men om hon ändå inte får behålla den så är det ingen idé att fortsätta plåga henne. Så vi avslutade kuren efter 10 dagar.

Vi var och kollade blodvärdet med jämna mellanrum och det blev bättre. En gång var det och nosade på normalvärdet. Så då var vi överlyckliga och trodde vi hade klarat henne. Nu var det bara att köpa bra mat som hon gillar så hon får tillbaka aptiten. Hon började äta lite. Först bara njurfoder men sen även sin vanliga mat. Men efter ca 10-14 dagar såg vi att hon blev sämre igen.
Vi åkte in med henne igen och hon fick stanna för dropp en vecka till. Både den här gången och förra gången fick hon komma hem och sova hemma på natten och så körde vi in henne på morgonen.

Blossom sov alltid på ställen som inte var tillåtna.. 🙂

Efter ett tag behövde jag knappt presentera mig när jag ringde, de visste direkt vem jag var och vad jag ville. Kliniken blev ju nästan som Blossoms andra hem. Hon lärde känna personalen och gillade speciellt en av dem. Det märkte man tydligt, men blodproven var ju jobbiga för henne och oss så klart. Hennes tunna tunna tassar blev ju sönderstuckna. 🙁

Efter den här veckan fick Bloss antibiotika i nacken istället, 2 ggr om dagen i 21 dagar. En PERS!! För oss alla. Jag vet inte hur jag överlevde de tre veckorna. Hon tog de här medicinerna bättre än förra gången, nu visste vi att hon fick behålla allt och att det gjorde nytta. Hon började äta lite smått igen och blev stadigt bättre. Men jag bävade för dagen då vi skulle sluta med sprutorna. Kommer hon att klara sig utan dem? Kommer hon att bli frisk? Vad gör vi om hon blir dålig igen? Vad mer kan vi göra för henne då? Frågorna var många och inga svar. Oron gnagade i mig hela dagarna. Pendlade mycket mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Så mycket känslor! Resan som vi var på innan det här var som bortblåst. Hade vi ens vart iväg? Det kändes som en evighet sedan.

Vi slutade med antibiotikan och hon blev sämre igen även om jag tyckte att hon blev sämre redan dagarna innan vi slutade med den, men när vi hade slutat så var det som att hon gav upp. Vad ska vi göra nu? Veterinären sa att vi kunde förlänga kuren i 2 veckor till. Men vad ger det? Njurvärdena hade blivit sämre igen. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Vad ska vi ta oss till? Det måste väl finnas något vi kunde göra…. eller? Hon kan väl inte vara så dålig, vi måste hjälpa henne. Men de på kliniken visste inte vad de kunde göra mer för henne så de försökte få oss att förstå att hon var JÄTTEdålig och JÄTTEsjuk. Vi tänkte bara inte att ge upp, inte nu när vi hade fått henne bra två gånger. Då måste hon väl kunna bli bra om vi bara hittar rätt medicinering.

Då sa vi att vi ville göra urinodlig och ta blodtryck på henne. Blodtrycket var bra och urinodlingen hann vi inte få innan hon fick somna in. Men efteråt fick vi bekräftat att hon fick rätt medicinering men den hjälpte inte. Hon var helt enkelt för sjuk.

Sista kvällen hemma.. 🙁

Vi vägrade att ge upp så vi bestämde oss att ta henne till ett djursjukhus för en andra åsikt. De kommer nog kunna hjälpa oss, tröstade vi varandra.
Under den sista tiden, nästan de 2 sista veckorna av sitt liv åt eller drack Blossom ingenting. Vi gav henne mat i spruta eller på sked, flera gånger om dagen och så även med vatten. När hon till slut bara låg på ett och samma ställe och bara gick på toa någon gång då och då så började jag inse att det här kunde bara sluta på ett sätt.

Jag började inse det men jag var inte beredd på det. Inte efter att vi alla kämpat så i två månader. Har vi inte gett upp då så kan vi inte ge upp nu, vi måste väl fortsätta kämpa!?

Men Blossom gav upp… Hennes kropp orkade inte längre. Hon plågades av sitt illamående. Hon mådde illa när hon inte åt men hon mådde lika illa när vi hade gett henne mat.

Inför besöket hade vi bestämt att om de inte kan hitta på något annat som inte de andra redan gjort så måste vi tänka om. Jag frågade mig väldigt mycket den sista veckan, VEM gör vi det här för? Är det Blossom? Nej, för hon hade gett upp. Hon lider! Det var för VÅR skull som vi fortsatte och matade henne och tvingade i henne vatten. Vi ville få henne frisk men till vilket pris? Vi ville inte att hon skulle lida för vår skull. Så när vi insåg det så bestämde vi oss att om de säger samma sak så måste vi släppa henne… vi måste låta henne somna in och avsluta hennes lidande. Där och då. Inte åka hem för att boka tid för att komma tillbaka.. nej.. där och då…. 🙁

Resan dit var lång! Blossom blev lite piggare i bilen och i väntrummet kunde vi släppa ut henne eftersom vi var ensamma där. Det gillade hon. Då såg hon nästan ut som ”vanligt”. Men nu när jag tänker efter så såg hon väldigt sjuk ut, men vi hade nog vant oss vid det läget. Vi blev överlyckliga för de minsta små stegen åt rätt riktning, så som att hon hade ”gått upp i vikt”. Från 2,5 kg till 2,6 kg. Då blev vi lyckliga för det betydde väl ändå att hon var på bättringsvägen?

Ett gammalt kort som visar hur vacker Blossom var när hon mådde som bäst

När vi till slut fick träffa veterinären så tyckte vi nog att hon var lite positiv till detta. Hon hade läst journalen och ville komplettera lite med egen undersökning och ställa lite frågor till oss. Men efter att hon hade gjort det och sa att de andra hade gjort allt rätt och att det hon kunde erbjuda oss är att ta nya blodprover och lägga in Blossom för dropp över natten för att utvärdera det. Då kändes det som att vi bara skjuter fram det framför oss.

Hur länge ska Blossom behöva lida för att vi ska förstå att det är för sent för att rädda henne? Vi hade ju gjort det här 2 ggr tidigare och här är vi igen och hon är sjukare än någonsin. Det måste väl finnas något annat? Men det gjorde det inte! Och då kände vi att vi var tvungna att tänka om. Vi kunde inte låta det pågå längre. Hon hade inte ätit eller druckit själv på närmare 2 veckor. Det lilla mat vi lyckades få i henne räcker inte på långa vägar för att hon ska ha ett värdigt liv och det allra viktigaste av allt.. Hur mår hon i allt det här? Det visste vi inte, men vi såg att hon inte mådde bra. Hon bara låg på samma ställe hela dagarna. Ville inte ut, leka var inte att tänka på. Det var inte värdigt längre. Men att ta det beslutet var så fruktansvärt svårt och vi var båda chockade. Händer detta verkligen? Är det här slutet???

Först blev allt svart! Vi blev båda jätteledsna och att ta farväl i det kala rummet var inte lätt. Samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska. Bestämma hur man vill göra med kroppen efteråt, hur man vill betala osv. Det var väldigt störande eftersom det tog sån tid, det tog tid från vår sista stund med Bloss och det drog ut på eländet. Men när det var över så fick Bloss en spruta i nacken som gjorde att hon somnade. Hon kände sticket för hon ryckte till och en stund senare mådde hon illa. Men hon somnade på ett par minuter. Det var tufft men samtidigt så visste vi att det var det sista tråkiga hon behövde vara med om. 🙁 För snart skulle hon bara få mysa i katthimlen. Aldrig mer ha ont eller må illa och bara njuta av friheten som hon älskade mest av allt. När hon hade somnat så fick hon en massa olika medel intravenöst. Hennes hjärta gav upp efter bara några sekunder. Hennes kropp var så slut. Skönt på ett sätt. Man har hört om de som inte somnat efter det och allt tar sån tid och man kanske tom måste göra något annat för att avsluta det. Här var det väldigt fint och stillsamt. Om man ändå är tvungen att göra en så svår sak i livet som att bestämma att låta sitt älskade djur få somna in för alltid då var det här det perfekt avslutet kände vi. Efteråt fick vi ta hem Blossom och begrava henne i trädgården. Så hon har en egen plats där hon hör hemma, fast på ett annorlunda sätt. Vi ser och tänker på henne varje dag.

Vi hade pratat om det här innan och sa att om de inte kan hitta på något annan sätt för att hjälpa Blossom än det vi redan testat flera gånger så är det bäst för alla att avsluta det där och då. Så vi var hoppfulla när vi åkte dit men ändå lite beredda på det värsta. Och Bloss slapp åka in bara för att få somna in. Vi åkte in som vanligt och hon fick faktiskt komma med hem igen. Va vackert det låter, men så tragiskt ändå. 🙁

Jag satt och pratade med Bloss kvällen innan och tackade henne för alla de fina åren som vi haft tillsammans. Berättade för henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betyder för oss. Klappade henne länge och njöt av varje sekund. Jag förstod nog redan där och då att det var var sista stund tillsammans. Och jag är glad att vi fick den. Den kommer jag alltid att bära med mig. Min älskade prinsessan på ärten!

Vi hade hoppats på många fler år ihop med dig, men nu blev det bara 6,5. Men vi är lyckliga över dem och över att ha fått ha dig hos oss. Minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss! 

Det är exakt så vi kommer minnas vår älskade Bloss. Gosig och omtänksam! ♥

Vila i frid hjärtat! Hoppas du har det så underbart du bara kan i katthimlen. Vi älskar och saknar dig massor! ♥

spacer

Sista gången tillsammans!

Jag tittade igenom lite bilder idag. Håller på att skriva inlägget om Bloss och sökte efter bilder till det. Blev inte klar med det dock men skam den som ger sig. Det kommer!

Istället hittade jag en bild på alla fyra tillsammans. En sista bild som jag tog förra hösten. Då höll vi på att fixa barnrummet och katterna fullkomligt älskade det rummet. De gör inte det längre eftersom det brötas med klossar och annat därinne hela dagarna. Men innan barnskrik och flygande klossar så var det deras absoluta favorit ställe. 🙂

Bildkvaliten är dålig men bilden är fin och så värdefull. Finaste Blossom är så saknad!

spacer

Blossom har njursvikt

Blossom är väldigt sjuk!

Hej, det var ett tag sedan jag skrev och det har hänt en hel del grejer. Jag vet inte hur jag ska kunna komma ikapp mig med allt men jag börjar här så får vi se hur det utvecklas. Jag skulle behöva er hjälp idag!
Vår älskade Blossom är allvarligt sjuk, så allvarligt att vi inte vet från dag till dag hur länge hon får finnas kvar hos oss.

Jag ska försöka sammanfatta mig lite kort så ni får en bild av sjukdomsbilden, sedan hoppas jag att ni har lite bra ideer på vad vi kan göra för att hjälpa vår lilla tjej att bli frisk.

I slutet av maj var vi bortresta och när vi kom hem så hittade vi Blossom väldigt svag och sjuk. Så fort vi kunde åkte vi till veterinären och där började utredningar. De började med dropp i en hel vecka och antibiotika. Det visade sig att hon hade skyhöga njurvärden och mådde inte alls bra. Hon svara hyffsat på behandlingen och blev bättre, men inte bra.

Efter bara någon vecka blev hon dålig igen. Igen la vi in henne för en veckas dropp och den gången även antibiotika i nacken i 21 dagar. Knappt ett dygn efter avlutad behandling blev hon åter sämre. Och där är vi dag.

Vi har lämnat urinprov på odling och vi ska kolla blodtrycket på måndag. Blossom varken äter eller dricker. Jag matar henne och ger henne vatten med jämna mellanrum. Hon är ganska apatisk men ändå levande. Det enda hon gör aktivt är gå på låda. Annars bara finns hon.

Vi vägrar att ge upp hoppet men just nu är vi väldigt förtvivlade och ledsna. Vad kan vi göra? Finns det mirakel? Har ni erfarenhet av njursvikt? Hur har det gått? Vad fick ni för behandling? Jag hoppas att ni har några ideer på vad mer vi kan göra för vi är ganska uppgivna just nu. 🙁

Snälla hjälp oss!

spacer

Sjuka katter – Disney & Blossom

Hej på er!
Det var ett tag sedan jag uppdaterade nu. Men jag ska ta tag i det inom snar framtid igen. Bloggen ska absolut inte läggas ner! 🙂

Här är allt som det brukar. Livet leker för det mesta. Hur är det med er? Har sommaren kommit till er? Här på västkusten är det si sådär med det kan jag säga. Men vi hoppas ju att det vänder snart, det är så dags så.

På kattfronten händer det både mycket och inget alls på samma gång. Killarna håller sig friska medans tjejerna har åkt på lite tråkigheter.

Disney

Disney har skadat öga igen. Så på måndag 25/6 var det dags att besöka veterinären. Hon har fått en liten skada på hornhinnan på höger öga (samma öga som förra gången) och ögondroppar i 10 dagar på det. Hon har bara en droppe kvar ikväll, sedan är det över. Ingen blir gladare än Disney. Hon gillar inte det riktigt. Redan dag 2 var hon klar med sina droppar om hon fick bestämma.

Blossom

Blossom däremot hade problem med sina tänder. Vi åkte för att vaccinera henne och Elvis för ett litet tag sedan och Elvis blev vaccinerad men inte Bloss. Veterinären upptäckte dock 2 skadade tänder som hon verkade ha ont av. Vi skulle testa med hexarinse i några dagar men om det inte blev bättre så var vi tvungna att dra dem. Och så blev det. Hexarinse hjälpte inte något vidare så vi bokade en tid för operation till fredagen 29/6. Hon fick dra 2 tänder och idag avslutade vi kuren med Metacam. Hon har blivit gladare och lugnare så det känns helt rätt det här. På fredag ska vi på återbesök, hoppas att allt har läkt som det ska. Men vi kan inte låta bli att undra hur det kommer sluta. Ska vi behöva dra alla tänder på våra tjejer innan det här eländet tar slut? Tragiskt i så fall!!

Hela kalaset för tjejerna gick på ca 4000 kr. Disneys besök gick på ca 900 kr + medicin för ca 350 kr. Blossoms gick på ca 2500 kr för operationen + medicin ca 200 kr. Det gäller att ha de pengarna när det väl smäller. Försäkringen tog inte tandlossning som var Blossoms diagnos. 🙁 Tråkigt men sant. Men man måste ju ta hand om de små.

Det var en liten update från oss. Vi vill önska er en super sommar ifall vi inte hörs innan, men det gör vi nog. 😉 Kramar från oss!!

 

spacer
spacer

Den första kärleken rostar aldrig

Av alla våra katter var Leo den första som flyttade in hos oss och Blossom kom som nummer två. Bilderna är tagna på den tiden då det bara var de två.

De hade en väldigt speciell relation. De tycker om varandra fortfarande men det är inte på samma sätt längre nu när de är fler. Kärleken har delats upp.

Alla tre bilderna är tagna direkt efter att Leo blev kastrerad. Från att han kom hem tills han blev sig själv igen lämnade Blossom inte hans sida. Hon var så omtänksam och kärleksfull.

Åt han så åt hon, sov han så sov hon i närheten av honom, eller som på första bilden, nästan på honom. Det var så himla gulligt och oftast så uppskattade han hennes närhet men när det blev för trångt som till exempel på första bilden så tyckte han nog att det blev lite besvärligt. 🙂

Gammal kärlek rostar aldrig!

Eller vad säger ni?

spacer
spacer

Kattvätt – Leo & Blossom

Leo & Blossom

Leo och Blossom myser i kattställningen. Det är som på gamla goda tider när de bara hade varandra.

Det händer tyvärr inte allt för ofta nuförtiden. Men ibland så får de en liten guldstund tillsammans och då trivs de.

Ni kanske lägger märke till att överdelen på kattställningen saknas och då kan jag berätta för er att det stämmer mycket väl. Den gick sönder under flytten. Katterna förlorade tyvärr en favoritplats men det var för omständigt att reparera den så vi lät det vara.

Så ska en Montilla kattställning  se ut egentligen.

Idag har jag fått veta en jätterolig sak. Är så lycklig! Berättar mer imorn.. 🙂

spacer
spacer
spacer
spacer

Update

Leo njuter av att vara ute i trädgården!


Hej på er!
Jag tänkte göra ett nytt försök att uppdatera bloggen. Jag ska försöka att även hålla lite liv i den den här gången. 🙂

Det har hänt en hel del grejer medan vi har varit borta och det händer grejer hela tiden.
Vi renoverar för fullt, men snart är vi helt klara på övervåningen i alla fall. Det ska bli underbart. Då kommer jag ha tid till andra saker igen, tex bloggen. Lite mera fritid hade inte varit helt fel. Jag saknar er och bloggen ska ni veta. Det är så roligt att se att ni finns kvar och väntar på oss. Det är vi tacksamma för.

När det gäller kissarna så har det hänt lite hos alla. Jag kommer inte kunna komma på allt här och nu så jag får nog ta det lite pö om pö. Men lite kan vi dela med oss av. 🙂

Disney har blivit klippt igen. Hon trivs så himla bra med det. Hon är så glad och tacksam lilla plutt. Hennes favorit plats i huset är vårt nybyggda sovrum, helst på sängen. Och allra bäst trivs hon nä någon av oss ligger där. Jag kommer inte ihåg om jag har nämnt det för er men vi har opererat bort 3 av hennes tänder för några månader sedan och efter det har hon blivit lite piggare och lite gladare igen. Hon har ju den där FORL så vi har inget bättre att vänta. Men vi hoppas att hon inte ska behöva bli av med alla sina tänder. Efter senaste operationen hade hon det svårt. Det var många och viktiga tänder på en och samma gång. Man märkte att hon hade det jobbigt i början, att hon fick lära sig att leva utan dem. Lilla stackaren! 🙁

Blossom har fått en allergisk reaktion av vaccinet i år. Hon spydde och mådde allmänt dåligt. Vi åkte in med henne och de sa att hon borde få dropp. Vi skulle jobba båda den kvällen så vi hade ingen möjlighet att hämta henne sedan. Då erbjöd de att hon skulle få lite dropp på plats. Det tyckte vi lät bra men ack så fel vi hade. Jag hade ingen aning om hur det gick till, de sa bara att det skulle ta max 5 min och då tyckte jag inte att det var något. Men när de satte igång så ångrade jag mig djupt. De stack in en tjock och ENORM nål i nacken på henne. Hon protesterade så klart för det gjorde ont så de fick sticka flera gånger. De blickarna jag fick av henne kommer jag aldrig att glömma. Det var så synd om henne och hon blev så förändrad. Hon blev rentav vansinnig och morrade, spottade och fräste. Jag trodde inte hon kunde sånt och jag förväntade mig inte allt på en gång heller. Fy va jag ångrade mig. Men jag försökte trösta mig med att vi gjorde det vi trodde var bäst för henne just då. Hon blev frisk på en gång oxå. Vi kommer nog aldrig få veta om det var tack vare droppet eller om det var så att hon frisk och vi åkte in i onödan. Men men synd om henne var det i alla fall. 🙁

Elvis har blivit en riktig buse. 🙂 Han är vacker och enorm och har fått hängmage. 🙂 Han har klättrat över tjejerna men Leo ger sig inte. Leo och Elvis har börjat leka mer ihop. Leo är inte orolig för sin första plats längre och man märker att Elvis tycker att det är ok. Han håller sig frisk och det gläder oss.

Leo är nyklippt han oxå och han stormtrivs med det. Han har fått vara ute en del och ätit gräs och spytt om vartannat och det verkar han trivas med för så fort dörren stängs så står han där och jamar så öronen värker. Han håller sig oxå frisk.

Det var en kort uppdatering om vad som hänt. Det jag kommer ihåg här och nu. Det kommer nog mer i efterhand.

Allt bra med er annars? Vad gör ni för någonting? Har ni semester eller jobbar ni? Hur mår era små håriga kärlekar? 🙂
Jag vill även tacka er för era kommentarer och mail. Jag har tyvärr inte haft tid att svara på några men det kommer när jag är tillbaka på riktigt. Kram på er och hoppas ni njuter av solen och värmen. Snart är hösten här ska ni se. 😉

spacer