• Blossom - I Katthimlen! - ♥ VÅRA KATTER ♥

    Blossom 27/1-07 – 23/7-13

    Blossom, vår älskade Prinsessa på ärten!

    En underbar mysstund

    Det här inlägget är bara så smärtsamt att skriva. Men jag känner att jag måste. För att kunna ge Blossom ett fint avslut så måste jag hedra henne här. Ge henne en speciell plats i katthimlen här på bloggen. Det är det minsta jag kan göra.

    Jag tänkte flytta tillbaka till den dagen då det blev aktuellt för oss att skaffa katt nr 2 och hur det blev att det blev just Blossom. Jag har skrivit om det tidigare så för vissa av er kanske det låter bekant.

    Bara några veckor gammal, så fin!

    När vi hade haft Leo i några månader så märkte vi att han vantrivdes så vi bestämde oss att skaffa en kompis till honom. Jag hade googlat fram en liten kisse så jag visste hur den skulle se ut. Nu var det bara att leta fram en sådan. På den tiden visste jag inte än att det var en ragdoll jag hade fastnat för. Eftersom vi hade en hane så passade det fint att skaffa en hona den här gången, tyckte vi. Inte för att para dem utan för att få en balans i kattgänget helt enkelt.

    Men det var lättare sagt än gjort eftersom just då fanns det väldigt få blå colorpoint honor till salu, och de som fanns var redan tingade. Men till slut så hittade vi en i Örebro. En bedårande liten kattjej! Mer om det kan ni läsa om här.

    Första natten sov Blossom i min kudde.. 🙂

    Idag är jag så otroligt glad och tacksam för att jag har den här bloggen. För som vi alla vet så blir inte minnet bättre med åren och man glömmer av så mycket. Men med hjälp av bloggen så kan jag alltid gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur det var.. PÅ RIKTIGT!. Det är så värdefullt! ♥

    3 månader gammal och vackrare än någonsin

    Nu när Blossom inte finns med oss längre så tycker jag att jag ser signaler i hennes beteende på ett annat sätt än jag gjorde då. Jag har alltid trott att Blossom var lite viktig av sig, men nu när jag vet att hon var sjuk så tolkar jag det inte så utan som att hon kanske mådde dåligt och höll sig undan och var lite svårflirtad av den anledningen och inte för att hon var ”viktig”. Jag har tänkt en hel del på hennes beteende och varför hon gjorde som hon gjorde ibland. Allt har nog sin förklaring.

    Finaste!

    Nu när hon blev så sjuk så sa de på kliniken att när de tittar tillbaka i journalen så kan de se lite varningar i hennes tidigare besök men som de inte tänkte så mycket på då. Jag blir så ledsen när jag hör det. Betyder det att vi hade kunnat rädda henne om vi hade upptäckt det tidigare? Vi får aldrig veta det, men ledsen blir man iaf.

    Omtänksam och kärleksfull

    Sjukdomsförloppet

    Som jag skrev tidigare i det här inlägget så var vi bortresta en vecka i maj i år och katterna hade kattvakt på dagarna men var själva hemma på nätterna. Vi har aldrig gjort så tidigare, vi hade kattvakt dygnet runt alltid men av någon anledning så kändes det tryggt att göra så den här gången. Men ack så fel det blev. Vi tror inte att det hade varit någon större skillnad för Blossom men det hade känts bättre för oss att veta att de hade tillsyn hela tiden. Men kattvakten var här i stort sätt hela dagarna.
    Och nu när vi tänkt tillbaka några varv så har vi konstaterat att Blossom var nog dålig redan innan vi åkte men vi märkte inte det. Inte att det skulle vara något allvarligt. Hon åt lite sämre, men det har hon gjort i perioder i hela sitt liv så vi trodde att det bara var så hon var. :/ Men hon har alltid skärpt till sig efter ett tag, därför har vi inte tänkt på att det kunde vara en sjukdom bakom det här beteendet. Hon låg liksom inte och tryckte utan spydde efter maten då och då. Och därför magrade lite i perioder. Men eftersom hon började äta som vanligt efter ett tag så trodde vi inte att det kunde röra sig om någon sjukdom och definitivt inte en dödlig sådan.

    Men iaf när vi kom hem klockan tolv på natten till söndagen så kom alla katterna fram men inte Blossom. Kattvakten sa att hon hade gått ner till nedervåningen ca 20.30 och inte kommit upp efter det. Så då gick jag ner och ropade på henne och letade men hon var bara borta? Jag kom upp och började leta och vi ropade men hon kom inte fram. DÅ kände jag en hemsk oro. Blossom var väldigt social och antingen redan stod vid dörren när man kom eller kom skuttandes fram när man öppnade dörren. Att hon inte hade kommit fram när vi letat i 10 minuter gjorde oss väldigt oroliga.
    Men rätt som det var så kom hon upp för trappan och… såg så ledsen och besegrad ut. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne och hon kändes så iskall och lätt! Hon vägde ingenting. Och hon kunde knappt gå, hon ramlade nästan omkull när hon försökte. DÅ blev vi oroliga på allvar. Vad var det som hade hänt? Jag menar EN vecka hade gått och vi kommer hem till det här??? Det var omöjligt att smälta där och då.

    Hos veterinären första dagen på den långa resan mot slutet..

    Vi la oss väldigt sent den natten utan var med henne så länge vi orkade. Gav henne lite kalkonskinka som hon åt med glädje. Lite vatten och tittade igenom hela henne för att se om hon hade något synligt på kroppen som hade gjort henne så sjuk. Det jag hittade var en ”kaka” av något slag i ena örat och rött tandkött vid några tänder. Och eftersom hon haft problem med tänderna innan så var vi helt säkra på att det var tandinfektion som hade gjort henne sjuk. Vi bestämde att vi skulle ta timma för timma och se om hon blir bättre. Och det tyckte vi att hon blev under söndagen, dock inte så bra som vi trodde och hoppades på.

    Så på måndag morgon ringde jag till vår veterinär och bokade en tid på förmiddagen. När vi kom dit så piggnade Blossom till och blev nästan sig själv men veterinären ville behålla henne under dagen och ta lite blodprover. Det var väldigt jobbigt att lämna henne där eftersom vi precis hade kommit hem. Men vi hade inget val. Så det fick bli så.

    Det tog inte många timmar innan veterinären ringde och berättade att Blossom var jättedålig. Att njurvärdena var skyhöga, så höga att vissa värden kunde de inte ens mäta. NJURARNA?? Jag blev så chockad så jag var tvungen att sätta mig. Tanken flög väl igenom mitt huvud på lördags natten, men att det skulle vara så dåligt och så allvarligt kunde jag inte ens föreställa mig.

    Och därifrån är allt bara en mardröm! Vi pendlade verkligen mellan hopp och förtvivlan i… 2 månader.
    Blossom låg inne för dropp i 4-5 dagar och antibiotika. Hon hade även en stark infektion i urinvägarna. Vi fick hem antibiotikan som hon skulle ha i 2 veckor men Blossom hatade den. Hon spottade ut den i hela huset och plågades av den så mycket. Så efter några dagar ringde jag veterinären och frågade om vi kunde avsluta den tidigare eftersom vi inte fick i henne den längre. Hon bara vägrade. Och hon tyckte att det inte var optimalt men om hon ändå inte får behålla den så är det ingen idé att fortsätta plåga henne. Så vi avslutade kuren efter 10 dagar.

    Vi var och kollade blodvärdet med jämna mellanrum och det blev bättre. En gång var det och nosade på normalvärdet. Så då var vi överlyckliga och trodde vi hade klarat henne. Nu var det bara att köpa bra mat som hon gillar så hon får tillbaka aptiten. Hon började äta lite. Först bara njurfoder men sen även sin vanliga mat. Men efter ca 10-14 dagar såg vi att hon blev sämre igen.
    Vi åkte in med henne igen och hon fick stanna för dropp en vecka till. Både den här gången och förra gången fick hon komma hem och sova hemma på natten och så körde vi in henne på morgonen.

    Blossom sov alltid på ställen som inte var tillåtna.. 🙂

    Efter ett tag behövde jag knappt presentera mig när jag ringde, de visste direkt vem jag var och vad jag ville. Kliniken blev ju nästan som Blossoms andra hem. Hon lärde känna personalen och gillade speciellt en av dem. Det märkte man tydligt, men blodproven var ju jobbiga för henne och oss så klart. Hennes tunna tunna tassar blev ju sönderstuckna. 🙁

    Efter den här veckan fick Bloss antibiotika i nacken istället, 2 ggr om dagen i 21 dagar. En PERS!! För oss alla. Jag vet inte hur jag överlevde de tre veckorna. Hon tog de här medicinerna bättre än förra gången, nu visste vi att hon fick behålla allt och att det gjorde nytta. Hon började äta lite smått igen och blev stadigt bättre. Men jag bävade för dagen då vi skulle sluta med sprutorna. Kommer hon att klara sig utan dem? Kommer hon att bli frisk? Vad gör vi om hon blir dålig igen? Vad mer kan vi göra för henne då? Frågorna var många och inga svar. Oron gnagade i mig hela dagarna. Pendlade mycket mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Så mycket känslor! Resan som vi var på innan det här var som bortblåst. Hade vi ens vart iväg? Det kändes som en evighet sedan.

    Vi slutade med antibiotikan och hon blev sämre igen även om jag tyckte att hon blev sämre redan dagarna innan vi slutade med den, men när vi hade slutat så var det som att hon gav upp. Vad ska vi göra nu? Veterinären sa att vi kunde förlänga kuren i 2 veckor till. Men vad ger det? Njurvärdena hade blivit sämre igen. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Vad ska vi ta oss till? Det måste väl finnas något vi kunde göra…. eller? Hon kan väl inte vara så dålig, vi måste hjälpa henne. Men de på kliniken visste inte vad de kunde göra mer för henne så de försökte få oss att förstå att hon var JÄTTEdålig och JÄTTEsjuk. Vi tänkte bara inte att ge upp, inte nu när vi hade fått henne bra två gånger. Då måste hon väl kunna bli bra om vi bara hittar rätt medicinering.

    Då sa vi att vi ville göra urinodlig och ta blodtryck på henne. Blodtrycket var bra och urinodlingen hann vi inte få innan hon fick somna in. Men efteråt fick vi bekräftat att hon fick rätt medicinering men den hjälpte inte. Hon var helt enkelt för sjuk.

    Sista kvällen hemma.. 🙁

    Vi vägrade att ge upp så vi bestämde oss att ta henne till ett djursjukhus för en andra åsikt. De kommer nog kunna hjälpa oss, tröstade vi varandra.
    Under den sista tiden, nästan de 2 sista veckorna av sitt liv åt eller drack Blossom ingenting. Vi gav henne mat i spruta eller på sked, flera gånger om dagen och så även med vatten. När hon till slut bara låg på ett och samma ställe och bara gick på toa någon gång då och då så började jag inse att det här kunde bara sluta på ett sätt.

    Jag började inse det men jag var inte beredd på det. Inte efter att vi alla kämpat så i två månader. Har vi inte gett upp då så kan vi inte ge upp nu, vi måste väl fortsätta kämpa!?

    Men Blossom gav upp… Hennes kropp orkade inte längre. Hon plågades av sitt illamående. Hon mådde illa när hon inte åt men hon mådde lika illa när vi hade gett henne mat.

    Inför besöket hade vi bestämt att om de inte kan hitta på något annat som inte de andra redan gjort så måste vi tänka om. Jag frågade mig väldigt mycket den sista veckan, VEM gör vi det här för? Är det Blossom? Nej, för hon hade gett upp. Hon lider! Det var för VÅR skull som vi fortsatte och matade henne och tvingade i henne vatten. Vi ville få henne frisk men till vilket pris? Vi ville inte att hon skulle lida för vår skull. Så när vi insåg det så bestämde vi oss att om de säger samma sak så måste vi släppa henne… vi måste låta henne somna in och avsluta hennes lidande. Där och då. Inte åka hem för att boka tid för att komma tillbaka.. nej.. där och då…. 🙁

    Resan dit var lång! Blossom blev lite piggare i bilen och i väntrummet kunde vi släppa ut henne eftersom vi var ensamma där. Det gillade hon. Då såg hon nästan ut som ”vanligt”. Men nu när jag tänker efter så såg hon väldigt sjuk ut, men vi hade nog vant oss vid det läget. Vi blev överlyckliga för de minsta små stegen åt rätt riktning, så som att hon hade ”gått upp i vikt”. Från 2,5 kg till 2,6 kg. Då blev vi lyckliga för det betydde väl ändå att hon var på bättringsvägen?

    Ett gammalt kort som visar hur vacker Blossom var när hon mådde som bäst

    När vi till slut fick träffa veterinären så tyckte vi nog att hon var lite positiv till detta. Hon hade läst journalen och ville komplettera lite med egen undersökning och ställa lite frågor till oss. Men efter att hon hade gjort det och sa att de andra hade gjort allt rätt och att det hon kunde erbjuda oss är att ta nya blodprover och lägga in Blossom för dropp över natten för att utvärdera det. Då kändes det som att vi bara skjuter fram det framför oss.

    Hur länge ska Blossom behöva lida för att vi ska förstå att det är för sent för att rädda henne? Vi hade ju gjort det här 2 ggr tidigare och här är vi igen och hon är sjukare än någonsin. Det måste väl finnas något annat? Men det gjorde det inte! Och då kände vi att vi var tvungna att tänka om. Vi kunde inte låta det pågå längre. Hon hade inte ätit eller druckit själv på närmare 2 veckor. Det lilla mat vi lyckades få i henne räcker inte på långa vägar för att hon ska ha ett värdigt liv och det allra viktigaste av allt.. Hur mår hon i allt det här? Det visste vi inte, men vi såg att hon inte mådde bra. Hon bara låg på samma ställe hela dagarna. Ville inte ut, leka var inte att tänka på. Det var inte värdigt längre. Men att ta det beslutet var så fruktansvärt svårt och vi var båda chockade. Händer detta verkligen? Är det här slutet???

    Först blev allt svart! Vi blev båda jätteledsna och att ta farväl i det kala rummet var inte lätt. Samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska. Bestämma hur man vill göra med kroppen efteråt, hur man vill betala osv. Det var väldigt störande eftersom det tog sån tid, det tog tid från vår sista stund med Bloss och det drog ut på eländet. Men när det var över så fick Bloss en spruta i nacken som gjorde att hon somnade. Hon kände sticket för hon ryckte till och en stund senare mådde hon illa. Men hon somnade på ett par minuter. Det var tufft men samtidigt så visste vi att det var det sista tråkiga hon behövde vara med om. 🙁 För snart skulle hon bara få mysa i katthimlen. Aldrig mer ha ont eller må illa och bara njuta av friheten som hon älskade mest av allt. När hon hade somnat så fick hon en massa olika medel intravenöst. Hennes hjärta gav upp efter bara några sekunder. Hennes kropp var så slut. Skönt på ett sätt. Man har hört om de som inte somnat efter det och allt tar sån tid och man kanske tom måste göra något annat för att avsluta det. Här var det väldigt fint och stillsamt. Om man ändå är tvungen att göra en så svår sak i livet som att bestämma att låta sitt älskade djur få somna in för alltid då var det här det perfekt avslutet kände vi. Efteråt fick vi ta hem Blossom och begrava henne i trädgården. Så hon har en egen plats där hon hör hemma, fast på ett annorlunda sätt. Vi ser och tänker på henne varje dag.

    Vi hade pratat om det här innan och sa att om de inte kan hitta på något annan sätt för att hjälpa Blossom än det vi redan testat flera gånger så är det bäst för alla att avsluta det där och då. Så vi var hoppfulla när vi åkte dit men ändå lite beredda på det värsta. Och Bloss slapp åka in bara för att få somna in. Vi åkte in som vanligt och hon fick faktiskt komma med hem igen. Va vackert det låter, men så tragiskt ändå. 🙁

    Jag satt och pratade med Bloss kvällen innan och tackade henne för alla de fina åren som vi haft tillsammans. Berättade för henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betyder för oss. Klappade henne länge och njöt av varje sekund. Jag förstod nog redan där och då att det var var sista stund tillsammans. Och jag är glad att vi fick den. Den kommer jag alltid att bära med mig. Min älskade prinsessan på ärten!

    Vi hade hoppats på många fler år ihop med dig, men nu blev det bara 6,5. Men vi är lyckliga över dem och över att ha fått ha dig hos oss. Minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss! 

    Det är exakt så vi kommer minnas vår älskade Bloss. Gosig och omtänksam! ♥

    Vila i frid hjärtat! Hoppas du har det så underbart du bara kan i katthimlen. Vi älskar och saknar dig massor! ♥

  • I Katthimlen!

    Cindy 10 år

    Till minne av våran älskade Cindy

    Bild-2

    Glömmer aldrig första gången jag såg dej….
    Jag och min sambo skulle åka och titta på en blå perser pojk till min mormor.
    Väl där så fanns det ett tiotal kattungar och ett tiotal vuxna katter -rena paradiset för en kattälskare som mej… De små skutta omkring och busade… MEN det var bara EN jag såg och det var lilla blåvita tjejen med de stora runda ögonen  -du var det sötaste jag sett, kunde inte slita ögonen ifrån dej… Absolut kärlek vid första ögonkastet… Vi skulle ju inte ha någon katt vi hade ju två hemma men uppfödaren såg väl att jag var helt betagen så hon sa att jag kunde få köpa en också men du var inte till salu -var meningen att du skulle stanna hos uppfödaren som avelshona…

    MEN efter tag så sa uppfödaren att hon kunde tänka sej att sälja dej till rätt person… Hon sa också att hon säkert skulle ångra sej… Men jag tror hon såg att vi föll för dej pladask…Hade bestämt en liten blå perser pojk till min mormor vid namn Cowboy. Vi bestämde att vi skulle åka hem och tänka över det, väl hemma så slängde mej på telefonen och ringde uppfödaren och frågade om vi verkligen fick köpa dej och då sa hon -ja det känns så rätt…

    Och vi var så glada att få in dej i våra liv… Kan sammanfatta dej med 4 ord: snäll, glad, smart och bestämd… Och det har du tydligen från din mamma, som uppfödaren hade hos sej, så ni ska ha varit jättelika… Du är den enda katt jag sett som viftade på svansen av glädje… och klurade ut det mesta -ibland undrade jag om du inte förstod allt vi sa -man såg så tydligt i ditt ansikte att du förstod…. Så uttrycksfullt ansikte… Bestämd var du också… Ville du nåt så kom det ett bestämt jam med din hesa góa röst och fattade man inte så kom du upp du så nära du kunde för att visa att du ville nåt och det NU… När vi skulle gå ut på gården så satt du vid dörren och vänta tills jag var färdig, sen sprang du ner och satte dej vid ytterdörren och vänta så jag fick ta på halsbandet och väl ute så gick du som en hund -i din egen takt förstås… När du kom till oss så tog det tre dagar, sen du var uppe på mamis kudde och mjölktrampa i håret och det fortsatte du med i alla år… La jag mej inte fort nog så kom det ett bestämt uttdraget jaaaam, sen trampa du och spann så det dundra…

    Du fick problem med dina ögon när du var 2 år och fick operera dom flera ggr. Men inte värre än att du kunde se iaf och för oss var du ju vackrast ialla fall…Gör ont i hjärtat om din sista tid med astma och lunginflammation som sedan blev kronisk… Du togs ifrån oss alldeles för tidigt och vi saknar dej så mycket…

    Jag drömde mardrömmar i 10 mån om din sista tid på blåstj-djursjukhus… Sista gången jag drömde om dej var i februari, nästan 1 år efter att du somna in…
    Du var så glad, kom och ”bumba” dej mot mina ben och visade bara som du kunde hur glad du var… Var precis som du ville säga – ”jag har det bra nu mami sluta va lessen…” Efter det har jag inte drömt några mardrömmar om dej… Vi kommer alltid att sakna dej och önska att slutet varit bättre för dej…

    För oss var du inte ”bara” en katt utan en älskad familjemedlem och vän med en stor personlighet…
    Som gav så mycket glädje…
    Våran egen lilla prinsessa…
    Vi är så glada och tacksamma att vi fått lära känna dej…
    För alltid i våra hjärtan… Mamis stora lilla tös!

    y1piatLXeB0F9RhPGxj5x6s5LczGDg3a0zSlJBgTrQyz7fLARXrTW7kh_qJHRn2SFbEuEMmfZjjne4

    Lonely spice girl ”Cindy”
    23/3-98 – 27/3-08
    Ögon kan tindra munnen kan le…. sorgen i hjärtat kan ingen se

    För alltid i våra hjärtan
    Mami, papsen och dina ”syskon”

  • Gustav - I Katthimlen!

    The One & Only – Katten Gustav

    Den upphittade Katten Gustav

    Den underbara katten Gustav finns inte längre med oss. Han blev sämre och sämre och till slut så beslutade vi att det var bättre för honom att somna in. Han verkade inte må riktigt bra det sista. Han jamade mycket och noprade sin päls, detta lämnade stora kala fläckar på hans kropp. En natt höll han på att bli tagen av en räv. Han var gammal, svag och blind på ena ögat. Han klarade sig inte bra längre.
    Vi tyckte att det var mer humant att låta honom somna in med än att vänta på att en räv eller ett annat djur tar honom. För det var nog bara en tidsfråga.

    cimg4593
    Gustav

    Du dök upp från ingenstans en decembernatt
    och flyttade in i mitt hjärta
    Vi vet inte vem du ”är”
    och vart du kommer ifrån
    Vi vet inte vad du gått igenom
    Men vi vet
    Att du har haft det bra din sista tid i livet
    Att du inte frös och var hungrig medans du bodde under vårt tak
    Att du inte råkade illa ut medans vi vakade över dig

    Men framför allt
    Att du var älskad
    Att du inte har lämnat denna jord betydelselös
    Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar
    För alltid, lilla gubben!
    FÖR ALLTID

    ♥  Tack för att du valde oss  ♥

     

    Älskad & Saknad

    Katten Gustav
    … – 9/6-09

  • I Katthimlen!

    Frasse – 1,5 år

    Lilla Frasse hann bara bli 1,5 år gammal!

    mail-12

    Frasse var väldigt kelig. Han älskade att ligga och gosa med barnen och när han inte gjorde det var han ute på äventyr. Han var ute varje dag – men ville alltid komma in för natten. En dag kom han inte tillbaka och familjen hittade honom sedan överkörd inte långt ifrån hemmet. Så fruktansvärt hemskt!! Jag blev så ledsen när jag hörde detta!!
    Tänk så många katter får sätta sina liv till ute på vägarna? Ush..
    Han var även kräsen med maten, det som gick bra en dag, gick inte alls nästa dag.
    Frasse låg gärna och slöade men tyckte även om att busa.
    Frasse var en äkta familjekatt!

    mail2

    Frasse Midsommar 2007 – Januari 2009

  • I Katthimlen!

    Bombel – 4 år!

    Bombel

    bombel

    Bombel kallas även Bombli blev bara 4 år gammal. Han var min första katt och det var tack vare honom som min kärlek för katter väcktes. Han var bara e vanlig gråvit bondkatt men han var så mycket mer än så för mig. Än idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket så det ont. Varje gång jag tänker på att han är borta får jag tårar i ögonen. Det här inlägget är väldigt svårt för mig att skriva. Det river upp gamla sår. Men jag vill ändå göra detta! Kanske mest för mig själv så jag aldrig glömmer hur det var att ha honom i mitt liv i 4 år. Bara 4 år..
    Här kommer historien om den vanligaste och den mest underbara katten som funnits på denna jord!

    sc01aa6b29

    Bombel föddes i Göteborg vid Redbergsplatsen 14 juli 2000.
    Min bror och hans dåvarande sambo såg en annons i tidningen och ringde upp kvinnan med kattungarna. De hade 2 semilånghåriga och 2 korthåriga kattungar till salu. Han och hans sambo bestämde sig för en semilånghårig kattunge. När jag hade sett kattungen ville jag oxå ha en. Men jag ville han en korthårig. Dagen efter ringde jag upp kvinnan och hon sa att jag kunde komma och hämta kattungen. Det gjorde jag. Jag kom tomhänt med spårvagnen. Hon frågade om jag hade en kattbur och det hade jag ju inte. Hon hittade en liten kartong och gjorde ett litet hål i den. Hämtade en kattunge och frågade om jag ville ha denna. Jag sa JA. Hon packade ner kattungen i kartongen, knöt ett snöre runt om, jag betalade 50 kr och gick därifrån. Idag kan jag inte förstå att hon lämnade ifrån sig kattungen till en sådan som mig. Visst, jag hade ett gott hjärta, men det syntes väl att jag inte kunde något om katter!? Jag hade ingen aning om hur det är att ha katt. Vem har ansvaret i sådana fall? Den som köper eller den som säljer? Jag hade ju såklart hämtat kattungen dagen efter med buren om hon hade sagt till mig vad jag ska göra. Men hon sa inget. Och jag var ju glad att kunna ta hem den. Jag ville ta den innanför jackan men det fick jag inte. Det var ju tur!!! Det hade vart bekvämare för den men säkert inte säkrare.
    Jag tycker faktiskt att det är uppfödarens ansvar att försäkra sig om att de lämnar kattungen till en som kan ge den ett bra liv. Till en människa som vet vad den ger sig in på.
    Hur som helst, fel var det iaf!
    Men vi kom iaf hem. Vi stannade till hos en kompis till mig. Då var Bombel väldigt lung. Han la sig på en filt och sov. Vi kunde gosa en liten stund. Han var så underbart söt. Det kan ni se på det första kortet. Men när vi väl kom hem blev han konstig. Han sprang och gömde sig bakom tvn. Där satt han ett bra tag. Varje morgon väckte han mig kl 7 i 3 dagar i sträck, men när jag ville ta han så sprang han och gömde sig. Sista morgonen blev det tyst efter en liten stund så jag började undra. Jag gick upp och ropade efter honom, men ingen katt syntes till. Jag fick panik. Vart tog han vägen? Jag bara satte mig ner i köket och väntade. Då kom han ut. Han satt under köksskåpen. Han hittade ett litet hål och kröp in. Det dröjde även några dagar innan han lärde sig att hoppa upp på sängen. Men när han väl lärde sig det, blev det en favoritplats!

    sc01aaa017

    Det tog ett bra tag innan vi blev kompisar. Men när vi väl blev det så blev vi oskiljaktiga. Han var med överallt. Det sägs att katter vänjer sig vid platser och inte vid människor. Jag tror inte på det. Han var ett undantag men även våra missar är ett undantag.
    Vi somnade alltid tillsammans. Mamma brukade säga att hon visste när jag var på väg hem för han satte sig då vid dörren och väntade. Då visste hon att jag kommer hem snart. Han var ofta med när jag badade. Han satt på badkarskanten. Han var en perfekt vän!! I en perfekt värld hade han fortfarande funnits i mitt liv.
    Det fanns bara ett problem med Bombel. Han kissade inne. Han bajsade i kattlådan men kissade lite överallt. Han kissade på alla golv och mattor. Så länge jag bodde själv så kunde jag stå ut med detta. Det var jobbigt men tanken på att avliva honom fanns inte. Han kissade från dag 1. Men vissa omständigheter gjorde att jag inte kunde bo själv längre, jag var tvungen att flytta hem igen. Efter 2 år gick det inte längre. Mamma gick med på mycket. Tog bort alla mattorna, slängde många mattor som var dränkta i kattkiss. Men när man ständigt oroar sig att inte trampa i en kisspöl så får man nog. När alla andra är arga på katten och man inget kan göra blir det bara jobbigt.
    Sommaren 2004 fick jag ta ett beslut. Då fick alla nog av kattkiss och kattkisslukt överallt. Det var det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta. Det finns inget rätt och fel där. Jag gjorde allt jag kunde. Testade allt möjligt men inget hjälpte. Jag funderade på att adoptera bort han men det skulle jag aldrig klara. Om inte jag kunde stå ut med det som älskade honom över allt annat vem skulle kunna göra det då? Hur jag än vände och vred på det såg jag ingen lösning. För om inte min familj kunde stå ut med det för min skull, hur skulle då min blivande sambo kunna göra det?

    sc01ea6fd9

    Det gjorde så ont och det gör det även idag, 4 år senare! Det sägs att tiden läker sår men i det fallet stämmer inte det. Det här är det tuffaste inlägget jag någonsin skrivit! Det gör så ont bara jag tänker på det!
    När jag till slut bestämde att det fanns ingen lösning, att jag måste avliva han blev jag helt paraliserad. Jag klarade inte ens av att ringa en veterinär. Inte ens kolla upp var det fanns en veterinär. Tårarna bara forsade nedför mina kinder så fort jag tänkte på det. Till slut sa jag att jag klarar inte det! Det går bara inte! Jag bad min bror ringa en veterinär. Jag höll på att gå sönder. Sista dagen grät jag mest hela tiden. Jag ville hela tiden åka själv med han till veterinären, men min familj sa att det kanske inte är så bra om jag kör i det läget. Min bror erbjöd sig att köra mig. Men när den dagen kom, brast det bara. Jag klarade inte ens av att åka med. Det är den värsta dagen i mitt liv. Jag bara grät floder och ville dö! Jag kunde inte äta, inte sova och tårarna bara rann.
    Det gjorde så ont i mig och det gör det än idag! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte åkte med. Att han fick somna in ensam! Men jag klarade inte det då och jag skulle inte klara det idag heller!! Det gör bara för ont..
    Jag hoppas ingen skulle behöva gå igenom något sådant här!
    Jag ringde till veterinären en vecka senare för att höra hur det gick. Och tjejen som svarade var så förstående. Hon berättade att han somnade in lugnt och stilla. Att allt gick bra! Det kändes skönt att höra men smärtan kommer aldrig att försvinna! Det bästa hade varit om han fanns kvar i mitt liv och det näst bästa i sådana fall att jag kunde varit med honom in i det sista! Det kommer alltid att förfölja mig, hur jag än bär mig åt!
    Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! En stor bit av mitt hjärta tillhör den mest ”vanliga” katten, den gråvita bondkatten! Hur många sådana finns här på jorden? Men han kommer alltid att vara något extra!!!! Och jag kommer alltid att gråta över hans öde!!!!!

    Bombel 14/7-00 – 30/7-04

  • I Katthimlen!

    Till minne av.. DIN älskade katt som är borta!

    Den här kategorin tänkte jag ägna åt de katter som av någon anledning är borta från jordelivet. Antingen att de dött av någon sjukdom, blivit avlivade av någon anledning eller bara försvunnit från våra liv på något förklarligt eller oförklarligt sätt.

    Vill du att just DIN älskade katt ska få en speciell plats att vara på får du väldigt gärna maila mig lite information som du vill att jag ska publicera och en bild eller en video på katten.

    Anledningen till att jag skapar en sådan kategori är att jag själv har just en sådan katt i mitt hjärta och jag vill gärna att han ska få en speciell plats att vila på!

    Han är borta från jordelivet men han kommer aldrig att försvinna från mitt hjärta!

  • I Katthimlen! - KATTBILDER

    Lady Lisa!

    Hejsan! Det är jag som är Lisa! Jag bor söder om Göteborg med min matte och husse.
    Jag är en utekatt. Kommer och går som jag vill. När klockan närmar sig 4 på morgonen vill jag gärna ha lite sällskap. Jag är även lite hungrig då. Husse eller matte måste gå med ut i köket och hålla mig sällskap. Då blir jag väldigt nöjd och har jag inte ändrat mig så går jag oxå ut en stund annars så tycker jag att det duger lika bra att bli jagad lite grann så jag blir av med lite överskottsenergi! 🙂

    dsc00436

    En annan viktig del i mitt liv är en skinkbit till frukost. Utan en liten skiva kokt skinka till frukost blir min dag grå och tråkig!
    Och kudden jag ligger på, den ”fick” jag av min matte. 😉

    dsc00445

    Det är härligt att vara mig! 🙂

    UPDATE: Lisa finns tyvärr inte med oss längre. Hon avlivades i februari 2011. Hon är väldigt saknad av alla men mest av sin husse.