VISA UPP DIN KATT

Blossom 27/1-07 – 23/7-13

Blossom, vår älskade Prinsessa på ärten!

En underbar mysstund

Det här inlägget är bara så smärtsamt att skriva. Men jag känner att jag måste. För att kunna ge Blossom ett fint avslut så måste jag hedra henne här. Ge henne en speciell plats i katthimlen här på bloggen. Det är det minsta jag kan göra.

Jag tänkte flytta tillbaka till den dagen då det blev aktuellt för oss att skaffa katt nr 2 och hur det blev att det blev just Blossom. Jag har skrivit om det tidigare så för vissa av er kanske det låter bekant.

Bara några veckor gammal, så fin!

När vi hade haft Leo i några månader så märkte vi att han vantrivdes så vi bestämde oss att skaffa en kompis till honom. Jag hade googlat fram en liten kisse så jag visste hur den skulle se ut. Nu var det bara att leta fram en sådan. På den tiden visste jag inte än att det var en ragdoll jag hade fastnat för. Eftersom vi hade en hane så passade det fint att skaffa en hona den här gången, tyckte vi. Inte för att para dem utan för att få en balans i kattgänget helt enkelt.

Men det var lättare sagt än gjort eftersom just då fanns det väldigt få blå colorpoint honor till salu, och de som fanns var redan tingade. Men till slut så hittade vi en i Örebro. En bedårande liten kattjej! Mer om det kan ni läsa om här.

Första natten sov Blossom i min kudde.. 🙂

Idag är jag så otroligt glad och tacksam för att jag har den här bloggen. För som vi alla vet så blir inte minnet bättre med åren och man glömmer av så mycket. Men med hjälp av bloggen så kan jag alltid gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur det var.. PÅ RIKTIGT!. Det är så värdefullt! ♥

3 månader gammal och vackrare än någonsin

Nu när Blossom inte finns med oss längre så tycker jag att jag ser signaler i hennes beteende på ett annat sätt än jag gjorde då. Jag har alltid trott att Blossom var lite viktig av sig, men nu när jag vet att hon var sjuk så tolkar jag det inte så utan som att hon kanske mådde dåligt och höll sig undan och var lite svårflirtad av den anledningen och inte för att hon var ”viktig”. Jag har tänkt en hel del på hennes beteende och varför hon gjorde som hon gjorde ibland. Allt har nog sin förklaring.

Finaste!

Nu när hon blev så sjuk så sa de på kliniken att när de tittar tillbaka i journalen så kan de se lite varningar i hennes tidigare besök men som de inte tänkte så mycket på då. Jag blir så ledsen när jag hör det. Betyder det att vi hade kunnat rädda henne om vi hade upptäckt det tidigare? Vi får aldrig veta det, men ledsen blir man iaf.

Omtänksam och kärleksfull

Sjukdomsförloppet

Som jag skrev tidigare i det här inlägget så var vi bortresta en vecka i maj i år och katterna hade kattvakt på dagarna men var själva hemma på nätterna. Vi har aldrig gjort så tidigare, vi hade kattvakt dygnet runt alltid men av någon anledning så kändes det tryggt att göra så den här gången. Men ack så fel det blev. Vi tror inte att det hade varit någon större skillnad för Blossom men det hade känts bättre för oss att veta att de hade tillsyn hela tiden. Men kattvakten var här i stort sätt hela dagarna.
Och nu när vi tänkt tillbaka några varv så har vi konstaterat att Blossom var nog dålig redan innan vi åkte men vi märkte inte det. Inte att det skulle vara något allvarligt. Hon åt lite sämre, men det har hon gjort i perioder i hela sitt liv så vi trodde att det bara var så hon var. :/ Men hon har alltid skärpt till sig efter ett tag, därför har vi inte tänkt på att det kunde vara en sjukdom bakom det här beteendet. Hon låg liksom inte och tryckte utan spydde efter maten då och då. Och därför magrade lite i perioder. Men eftersom hon började äta som vanligt efter ett tag så trodde vi inte att det kunde röra sig om någon sjukdom och definitivt inte en dödlig sådan.

Men iaf när vi kom hem klockan tolv på natten till söndagen så kom alla katterna fram men inte Blossom. Kattvakten sa att hon hade gått ner till nedervåningen ca 20.30 och inte kommit upp efter det. Så då gick jag ner och ropade på henne och letade men hon var bara borta? Jag kom upp och började leta och vi ropade men hon kom inte fram. DÅ kände jag en hemsk oro. Blossom var väldigt social och antingen redan stod vid dörren när man kom eller kom skuttandes fram när man öppnade dörren. Att hon inte hade kommit fram när vi letat i 10 minuter gjorde oss väldigt oroliga.
Men rätt som det var så kom hon upp för trappan och… såg så ledsen och besegrad ut. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne och hon kändes så iskall och lätt! Hon vägde ingenting. Och hon kunde knappt gå, hon ramlade nästan omkull när hon försökte. DÅ blev vi oroliga på allvar. Vad var det som hade hänt? Jag menar EN vecka hade gått och vi kommer hem till det här??? Det var omöjligt att smälta där och då.

Hos veterinären första dagen på den långa resan mot slutet..

Vi la oss väldigt sent den natten utan var med henne så länge vi orkade. Gav henne lite kalkonskinka som hon åt med glädje. Lite vatten och tittade igenom hela henne för att se om hon hade något synligt på kroppen som hade gjort henne så sjuk. Det jag hittade var en ”kaka” av något slag i ena örat och rött tandkött vid några tänder. Och eftersom hon haft problem med tänderna innan så var vi helt säkra på att det var tandinfektion som hade gjort henne sjuk. Vi bestämde att vi skulle ta timma för timma och se om hon blir bättre. Och det tyckte vi att hon blev under söndagen, dock inte så bra som vi trodde och hoppades på.

Så på måndag morgon ringde jag till vår veterinär och bokade en tid på förmiddagen. När vi kom dit så piggnade Blossom till och blev nästan sig själv men veterinären ville behålla henne under dagen och ta lite blodprover. Det var väldigt jobbigt att lämna henne där eftersom vi precis hade kommit hem. Men vi hade inget val. Så det fick bli så.

Det tog inte många timmar innan veterinären ringde och berättade att Blossom var jättedålig. Att njurvärdena var skyhöga, så höga att vissa värden kunde de inte ens mäta. NJURARNA?? Jag blev så chockad så jag var tvungen att sätta mig. Tanken flög väl igenom mitt huvud på lördags natten, men att det skulle vara så dåligt och så allvarligt kunde jag inte ens föreställa mig.

Och därifrån är allt bara en mardröm! Vi pendlade verkligen mellan hopp och förtvivlan i… 2 månader.
Blossom låg inne för dropp i 4-5 dagar och antibiotika. Hon hade även en stark infektion i urinvägarna. Vi fick hem antibiotikan som hon skulle ha i 2 veckor men Blossom hatade den. Hon spottade ut den i hela huset och plågades av den så mycket. Så efter några dagar ringde jag veterinären och frågade om vi kunde avsluta den tidigare eftersom vi inte fick i henne den längre. Hon bara vägrade. Och hon tyckte att det inte var optimalt men om hon ändå inte får behålla den så är det ingen idé att fortsätta plåga henne. Så vi avslutade kuren efter 10 dagar.

Vi var och kollade blodvärdet med jämna mellanrum och det blev bättre. En gång var det och nosade på normalvärdet. Så då var vi överlyckliga och trodde vi hade klarat henne. Nu var det bara att köpa bra mat som hon gillar så hon får tillbaka aptiten. Hon började äta lite. Först bara njurfoder men sen även sin vanliga mat. Men efter ca 10-14 dagar såg vi att hon blev sämre igen.
Vi åkte in med henne igen och hon fick stanna för dropp en vecka till. Både den här gången och förra gången fick hon komma hem och sova hemma på natten och så körde vi in henne på morgonen.

Blossom sov alltid på ställen som inte var tillåtna.. 🙂

Efter ett tag behövde jag knappt presentera mig när jag ringde, de visste direkt vem jag var och vad jag ville. Kliniken blev ju nästan som Blossoms andra hem. Hon lärde känna personalen och gillade speciellt en av dem. Det märkte man tydligt, men blodproven var ju jobbiga för henne och oss så klart. Hennes tunna tunna tassar blev ju sönderstuckna. 🙁

Efter den här veckan fick Bloss antibiotika i nacken istället, 2 ggr om dagen i 21 dagar. En PERS!! För oss alla. Jag vet inte hur jag överlevde de tre veckorna. Hon tog de här medicinerna bättre än förra gången, nu visste vi att hon fick behålla allt och att det gjorde nytta. Hon började äta lite smått igen och blev stadigt bättre. Men jag bävade för dagen då vi skulle sluta med sprutorna. Kommer hon att klara sig utan dem? Kommer hon att bli frisk? Vad gör vi om hon blir dålig igen? Vad mer kan vi göra för henne då? Frågorna var många och inga svar. Oron gnagade i mig hela dagarna. Pendlade mycket mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Så mycket känslor! Resan som vi var på innan det här var som bortblåst. Hade vi ens vart iväg? Det kändes som en evighet sedan.

Vi slutade med antibiotikan och hon blev sämre igen även om jag tyckte att hon blev sämre redan dagarna innan vi slutade med den, men när vi hade slutat så var det som att hon gav upp. Vad ska vi göra nu? Veterinären sa att vi kunde förlänga kuren i 2 veckor till. Men vad ger det? Njurvärdena hade blivit sämre igen. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Vad ska vi ta oss till? Det måste väl finnas något vi kunde göra…. eller? Hon kan väl inte vara så dålig, vi måste hjälpa henne. Men de på kliniken visste inte vad de kunde göra mer för henne så de försökte få oss att förstå att hon var JÄTTEdålig och JÄTTEsjuk. Vi tänkte bara inte att ge upp, inte nu när vi hade fått henne bra två gånger. Då måste hon väl kunna bli bra om vi bara hittar rätt medicinering.

Då sa vi att vi ville göra urinodlig och ta blodtryck på henne. Blodtrycket var bra och urinodlingen hann vi inte få innan hon fick somna in. Men efteråt fick vi bekräftat att hon fick rätt medicinering men den hjälpte inte. Hon var helt enkelt för sjuk.

Sista kvällen hemma.. 🙁

Vi vägrade att ge upp så vi bestämde oss att ta henne till ett djursjukhus för en andra åsikt. De kommer nog kunna hjälpa oss, tröstade vi varandra.
Under den sista tiden, nästan de 2 sista veckorna av sitt liv åt eller drack Blossom ingenting. Vi gav henne mat i spruta eller på sked, flera gånger om dagen och så även med vatten. När hon till slut bara låg på ett och samma ställe och bara gick på toa någon gång då och då så började jag inse att det här kunde bara sluta på ett sätt.

Jag började inse det men jag var inte beredd på det. Inte efter att vi alla kämpat så i två månader. Har vi inte gett upp då så kan vi inte ge upp nu, vi måste väl fortsätta kämpa!?

Men Blossom gav upp… Hennes kropp orkade inte längre. Hon plågades av sitt illamående. Hon mådde illa när hon inte åt men hon mådde lika illa när vi hade gett henne mat.

Inför besöket hade vi bestämt att om de inte kan hitta på något annat som inte de andra redan gjort så måste vi tänka om. Jag frågade mig väldigt mycket den sista veckan, VEM gör vi det här för? Är det Blossom? Nej, för hon hade gett upp. Hon lider! Det var för VÅR skull som vi fortsatte och matade henne och tvingade i henne vatten. Vi ville få henne frisk men till vilket pris? Vi ville inte att hon skulle lida för vår skull. Så när vi insåg det så bestämde vi oss att om de säger samma sak så måste vi släppa henne… vi måste låta henne somna in och avsluta hennes lidande. Där och då. Inte åka hem för att boka tid för att komma tillbaka.. nej.. där och då…. 🙁

Resan dit var lång! Blossom blev lite piggare i bilen och i väntrummet kunde vi släppa ut henne eftersom vi var ensamma där. Det gillade hon. Då såg hon nästan ut som ”vanligt”. Men nu när jag tänker efter så såg hon väldigt sjuk ut, men vi hade nog vant oss vid det läget. Vi blev överlyckliga för de minsta små stegen åt rätt riktning, så som att hon hade ”gått upp i vikt”. Från 2,5 kg till 2,6 kg. Då blev vi lyckliga för det betydde väl ändå att hon var på bättringsvägen?

Ett gammalt kort som visar hur vacker Blossom var när hon mådde som bäst

När vi till slut fick träffa veterinären så tyckte vi nog att hon var lite positiv till detta. Hon hade läst journalen och ville komplettera lite med egen undersökning och ställa lite frågor till oss. Men efter att hon hade gjort det och sa att de andra hade gjort allt rätt och att det hon kunde erbjuda oss är att ta nya blodprover och lägga in Blossom för dropp över natten för att utvärdera det. Då kändes det som att vi bara skjuter fram det framför oss.

Hur länge ska Blossom behöva lida för att vi ska förstå att det är för sent för att rädda henne? Vi hade ju gjort det här 2 ggr tidigare och här är vi igen och hon är sjukare än någonsin. Det måste väl finnas något annat? Men det gjorde det inte! Och då kände vi att vi var tvungna att tänka om. Vi kunde inte låta det pågå längre. Hon hade inte ätit eller druckit själv på närmare 2 veckor. Det lilla mat vi lyckades få i henne räcker inte på långa vägar för att hon ska ha ett värdigt liv och det allra viktigaste av allt.. Hur mår hon i allt det här? Det visste vi inte, men vi såg att hon inte mådde bra. Hon bara låg på samma ställe hela dagarna. Ville inte ut, leka var inte att tänka på. Det var inte värdigt längre. Men att ta det beslutet var så fruktansvärt svårt och vi var båda chockade. Händer detta verkligen? Är det här slutet???

Först blev allt svart! Vi blev båda jätteledsna och att ta farväl i det kala rummet var inte lätt. Samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska. Bestämma hur man vill göra med kroppen efteråt, hur man vill betala osv. Det var väldigt störande eftersom det tog sån tid, det tog tid från vår sista stund med Bloss och det drog ut på eländet. Men när det var över så fick Bloss en spruta i nacken som gjorde att hon somnade. Hon kände sticket för hon ryckte till och en stund senare mådde hon illa. Men hon somnade på ett par minuter. Det var tufft men samtidigt så visste vi att det var det sista tråkiga hon behövde vara med om. 🙁 För snart skulle hon bara få mysa i katthimlen. Aldrig mer ha ont eller må illa och bara njuta av friheten som hon älskade mest av allt. När hon hade somnat så fick hon en massa olika medel intravenöst. Hennes hjärta gav upp efter bara några sekunder. Hennes kropp var så slut. Skönt på ett sätt. Man har hört om de som inte somnat efter det och allt tar sån tid och man kanske tom måste göra något annat för att avsluta det. Här var det väldigt fint och stillsamt. Om man ändå är tvungen att göra en så svår sak i livet som att bestämma att låta sitt älskade djur få somna in för alltid då var det här det perfekt avslutet kände vi. Efteråt fick vi ta hem Blossom och begrava henne i trädgården. Så hon har en egen plats där hon hör hemma, fast på ett annorlunda sätt. Vi ser och tänker på henne varje dag.

Vi hade pratat om det här innan och sa att om de inte kan hitta på något annan sätt för att hjälpa Blossom än det vi redan testat flera gånger så är det bäst för alla att avsluta det där och då. Så vi var hoppfulla när vi åkte dit men ändå lite beredda på det värsta. Och Bloss slapp åka in bara för att få somna in. Vi åkte in som vanligt och hon fick faktiskt komma med hem igen. Va vackert det låter, men så tragiskt ändå. 🙁

Jag satt och pratade med Bloss kvällen innan och tackade henne för alla de fina åren som vi haft tillsammans. Berättade för henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betyder för oss. Klappade henne länge och njöt av varje sekund. Jag förstod nog redan där och då att det var var sista stund tillsammans. Och jag är glad att vi fick den. Den kommer jag alltid att bära med mig. Min älskade prinsessan på ärten!

Vi hade hoppats på många fler år ihop med dig, men nu blev det bara 6,5. Men vi är lyckliga över dem och över att ha fått ha dig hos oss. Minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss! 

Det är exakt så vi kommer minnas vår älskade Bloss. Gosig och omtänksam! ♥

Vila i frid hjärtat! Hoppas du har det så underbart du bara kan i katthimlen. Vi älskar och saknar dig massor! ♥

spacer

Elvis

Tjenare, tjenare!

Elvis heter jag och jag är född 3/2-2010 utanför Jönköping. Jag är en blå bicolour ragdoll, en feltecknad sådan men vad gör det. Jag är vrålsnygg ändå! 🙂

Jag har bott hos min fina familj ett bra tag nu så ni vet säkert vem jag är men jag tänkte ändå presentera mig lite för er. Bättre sent än aldrig finns det väl något som heter? Ja precis, jag har faktiskt haft fullt upp! Jag är den fjärde i den härliga catlifefamiljen och tro det eller ej men om man är FYRA katter under ett och samma tak så har man att göra. Japp, vill ni höra? Vakta maten? Hur lång tid tar inte det? Och då inkluderar jag inte mjukmaten. Men att få lite mjukmat i det här huset är inte så lätt så man måste skynda sig så man nästan bryter benen av sig för att få sig en bit. Matte säger att hon inte vill ge mig för mycket för att jag har fått lite hängmage? Och? Även om jag har liiite mage så måste ju fylla ut den med något, eller hur?

En annan grej som tar otroligt mycket tid är att vakta min matte. Det är ett heltidsjobb! Hon behöver min hjälp heeeeela tiden så jag är tvungen att följa henne öööverallt. Det hade varit mycket lättare om hon kunde sitta still för en sekund. Men icke, ingen rast inte ro här inte. Här ska det städas och tvättas och renoveras och städas lite till och lagas mat och packas upp och flyttas runt på grejer och upp och ner i de där trapporna. Det tär på en katt kan jag säga! Tur att jag är ung och fräsch, annars hade det inte gått!

Men när jag inte arbetar så leker vi, jag och matte. Vi har en hårsnodd som matte skjuter iväg till mig, jag springer och hämtar den och matte skjuter iväg den igen. Det är roligast att springa i trapporna men det är såklart otroligt jobbigt för en hårt arbetande katt som mig. Men lite träning skadar inte säger matte, då blir man av med lite hängmage brukar hon säga. Jag förstår inte vad hon menar? Gör ni? Men matte berömmer mig så himla mycket när vi leker, så jag förlåter henne det andra! Hon tycker att jag är så duktig som hämtar hårsnodden varje gång och lägger den vid hennes fötter. Hon har tom fått för sig att lära mig trix för att jag är så smart, säger hon. Men jag vet inte om jag vill arbeta mera, får tänka på det ett tag till.

Och när matte till slut blir trött och sätter sig så sätter någon annan igång att aktivera sig. Jag får aldrig vila eftersom jag måste ha en tass i allting. Jobbigt det här ibland.

Annars har jag det otroligt bra här. Jag har kompisar att vara med (det är även de som äter upp min mat, men vi pratar inte om det när vi umgås) och massa goa ställen att sova på. Men den bästa platsen är där matte är. Då duger vad som helst!

Jag brukade leka mycket med Disney förut men hon verkar inte vilja leka med mig något mer. Hon brukade uppskatta att jag hoppade på henne och så rullade vi runt lite men idag ropar hon på matte på en gång. Matte brukar säga att det är för att jag är för stor och tung, tom dubbel så tung tror jag hon sa. Dumheter, jag tycker att jag är lika smidig som alltid. Så det så! Men Disney förstår inte detta iaf. Hon och matte har nog gaddat ihop sig mot mig angående min vikt. Skumt!

Blossom fick jag dia lite i början men nu är det slut på det roliga kan jag säga. Jag riskerar att få mig en rak höger så jag avstår. Men vi myser lite ihop ibland.

Leo och jag känner på varandra fortfarande men vi leker lite ibland. Ärligt talat vet jag faktiskt inte vart jag har honom men det löser sig nog med tiden. Vi jagar varandra i trapporna ibland och myser ihop emellanåt. Det passar oss alldeles utmärkt.

Husse och jag har  börjat sova ihop. Jag och Leo sover vid var sitt ben. Det är otroligt mysigt och bekvämt, tycker vi.

Jag har ett ganska härligt liv trots alla bekymmer! 🙂

spacer

Kattungar behöver ett hem

Två kattungar behöver ett hem!

Finns det någon som skulle vilja ta hand om en eller två söta kattungar, idag 6 veckor gamla. Deras mamma är en utekatt och de bor ute under en veranda idag. Än så länge är det ok, det är fortfarande varmt ute men snart kommer hösten och med det regn och blåst då skulle de behöva en varm soffa att ligga på. Jag kan självklart fota dem om intresset finns.

Finns det någon där ute som har en eller två plats över för en liten kisse i sitt hem så hör gärna av dig! Tack på förhand! 

PS. Sötnosarna finns utanför Kungsbacka.

spacer

Omplacering av katten Melvin

Vill du ta hand om mig?

På grund av att min pojkvän är allergisk måste jag med sorg i hjärtat hitta ett nytt hem till min sällskapssjuka katt Melvin. Melvin blir åtta år i år och trots sin feminina uppsyn med blå ögon och rosa nos är han kastrerad hankatt. Hans ursprung är höljt i dunkel men troligen är en av hans föräldrar Helig Birma. Till sin personlighet är Melvin tillgiven, sällskaplig och väldigt gosig – rör man honom så spinner han. Han har integritet och han tar sig an världen med viss försiktighet. Trots det är han nyfiken till sin natur och nya människor och ting intresserar honom. Under de sex år som jag har bott med Melvin har han aldrig bitit eller rivit någon, inte ens när han blir rädd eller trängd, vilket gör att jag tolkar hans ”väsen” som snällt. Melvin är svag för väskor, presentsnören och för att ligga tätt, tätt intill och bli klappad.

Melvin har varit innekatt länge och trivs med det, men han skulle nog inte ha något emot att då och då gå ut om tillfälle gavs. Hans förra ägare hade en katt till och enligt uppgift gick de inte så bra ihop. Jag tror därför att det är bäst om Melvin kommer till ett hem där det inte redan bor katter. Om du också är hemma mycket blir Melvin jätteglad!

Vi bor i Stockholm men kan hjälpa till med transport till andra delar av Sverige. Melvin är vaccinerad mot kattpest och kattsnuva och väger cirka 4 kilo. Priset är så klart inte viktigt utan att han får ett bra hem så trots att han är guld värd sätter jag priset till 50 kronor per tass. Om du inte själv kan ta hand om Melvin kanske du vet någon som vill? Alla tips emottages tacksamt på sarasattare@hotmail.com. Jag mejlar gärna fler bilder också!

Tack! //Sara & Melvin

UPDATE: Melvin har hittat ett nytt hem!

spacer

Cindy 10 år

Till minne av våran älskade Cindy

Bild-2

Glömmer aldrig första gången jag såg dej….
Jag och min sambo skulle åka och titta på en blå perser pojk till min mormor.
Väl där så fanns det ett tiotal kattungar och ett tiotal vuxna katter -rena paradiset för en kattälskare som mej… De små skutta omkring och busade… MEN det var bara EN jag såg och det var lilla blåvita tjejen med de stora runda ögonen  -du var det sötaste jag sett, kunde inte slita ögonen ifrån dej… Absolut kärlek vid första ögonkastet… Vi skulle ju inte ha någon katt vi hade ju två hemma men uppfödaren såg väl att jag var helt betagen så hon sa att jag kunde få köpa en också men du var inte till salu -var meningen att du skulle stanna hos uppfödaren som avelshona…

MEN efter tag så sa uppfödaren att hon kunde tänka sej att sälja dej till rätt person… Hon sa också att hon säkert skulle ångra sej… Men jag tror hon såg att vi föll för dej pladask…Hade bestämt en liten blå perser pojk till min mormor vid namn Cowboy. Vi bestämde att vi skulle åka hem och tänka över det, väl hemma så slängde mej på telefonen och ringde uppfödaren och frågade om vi verkligen fick köpa dej och då sa hon -ja det känns så rätt…

Och vi var så glada att få in dej i våra liv… Kan sammanfatta dej med 4 ord: snäll, glad, smart och bestämd… Och det har du tydligen från din mamma, som uppfödaren hade hos sej, så ni ska ha varit jättelika… Du är den enda katt jag sett som viftade på svansen av glädje… och klurade ut det mesta -ibland undrade jag om du inte förstod allt vi sa -man såg så tydligt i ditt ansikte att du förstod…. Så uttrycksfullt ansikte… Bestämd var du också… Ville du nåt så kom det ett bestämt jam med din hesa góa röst och fattade man inte så kom du upp du så nära du kunde för att visa att du ville nåt och det NU… När vi skulle gå ut på gården så satt du vid dörren och vänta tills jag var färdig, sen sprang du ner och satte dej vid ytterdörren och vänta så jag fick ta på halsbandet och väl ute så gick du som en hund -i din egen takt förstås… När du kom till oss så tog det tre dagar, sen du var uppe på mamis kudde och mjölktrampa i håret och det fortsatte du med i alla år… La jag mej inte fort nog så kom det ett bestämt uttdraget jaaaam, sen trampa du och spann så det dundra…

Du fick problem med dina ögon när du var 2 år och fick operera dom flera ggr. Men inte värre än att du kunde se iaf och för oss var du ju vackrast ialla fall…Gör ont i hjärtat om din sista tid med astma och lunginflammation som sedan blev kronisk… Du togs ifrån oss alldeles för tidigt och vi saknar dej så mycket…

Jag drömde mardrömmar i 10 mån om din sista tid på blåstj-djursjukhus… Sista gången jag drömde om dej var i februari, nästan 1 år efter att du somna in…
Du var så glad, kom och ”bumba” dej mot mina ben och visade bara som du kunde hur glad du var… Var precis som du ville säga – ”jag har det bra nu mami sluta va lessen…” Efter det har jag inte drömt några mardrömmar om dej… Vi kommer alltid att sakna dej och önska att slutet varit bättre för dej…

För oss var du inte ”bara” en katt utan en älskad familjemedlem och vän med en stor personlighet…
Som gav så mycket glädje…
Våran egen lilla prinsessa…
Vi är så glada och tacksamma att vi fått lära känna dej…
För alltid i våra hjärtan… Mamis stora lilla tös!

y1piatLXeB0F9RhPGxj5x6s5LczGDg3a0zSlJBgTrQyz7fLARXrTW7kh_qJHRn2SFbEuEMmfZjjne4

Lonely spice girl ”Cindy”
23/3-98 – 27/3-08
Ögon kan tindra munnen kan le…. sorgen i hjärtat kan ingen se

För alltid i våra hjärtan
Mami, papsen och dina ”syskon”

spacer

The One & Only – Katten Gustav

Den upphittade Katten Gustav

Den underbara katten Gustav finns inte längre med oss. Han blev sämre och sämre och till slut så beslutade vi att det var bättre för honom att somna in. Han verkade inte må riktigt bra det sista. Han jamade mycket och noprade sin päls, detta lämnade stora kala fläckar på hans kropp. En natt höll han på att bli tagen av en räv. Han var gammal, svag och blind på ena ögat. Han klarade sig inte bra längre.
Vi tyckte att det var mer humant att låta honom somna in med än att vänta på att en räv eller ett annat djur tar honom. För det var nog bara en tidsfråga.

cimg4593

Gustav

Du dök upp från ingenstans en decembernatt
och flyttade in i mitt hjärta
Vi vet inte vem du ”är”
och vart du kommer ifrån
Vi vet inte vad du gått igenom
Men vi vet
Att du har haft det bra din sista tid i livet
Att du inte frös och var hungrig medans du bodde under vårt tak
Att du inte råkade illa ut medans vi vakade över dig

Men framför allt
Att du var älskad
Att du inte har lämnat denna jord betydelselös
Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar
För alltid, lilla gubben!
FÖR ALLTID

♥  Tack för att du valde oss  ♥

 

Älskad & Saknad

Katten Gustav
… – 9/6-09

spacer

Slutet gott allting gott – historien om katten Mille

En underbar historia om katten Mille

För ca 5 veckor sedan fick vi syn på en annons om en försvunnen katt. Katten skulle in för kastration till veterinären men blev rädd för en bil och ”rev sig ut” från korgburen och bara stack sin väg. Vi fick veta det först en vecka efter försvinnandet. Vi gick där över ängarna och kollade runt men såg ingen katt. Vi tänkte inte mer på det mer än att jag la bilden av katten på minnet.

Häromdagen cyklade vi förbi ett ställe som ligger kanske ca 200 m därifrån och jag fick syn på en katt som liknade den på bilden. Vi stannade till och lockade lite på katten men den kom inte fram men jamade och verkade glad över att någon pratade med den. Vi cyklade hem och kom tillbaka med lite mat och vatten. Den åt med god aptit, stackaren. Dagen efter fick jag tag på telefonnummer till kvinnan som ägde den katten som försvann från veterinären och ringde och berättade att vi hade hittat en katt som jag tycker liknade hennes katt ganska mycket. Efter ett par timmar fick jag ett samtal av henne om att katten satt i buren och var på väg hem. Det VAR hennes katt. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Ca 5 veckor bodde den under ett trähus och levde på glass, matrester och annat äckligt, men.. slutet gott allting gott, eller hur!? Jag är iaf överlycklig..  

Ett råd: Tänk på att korgburar är inte det säkraste alternativet för din katt.

 

spacer

Gustav – hittekatten!

Hej på er kattmänniskor därute!
Jag heter Gustav. Eller egentligen så vet jag inte vad jag heter, men min nya familj kallar mig Gustav. Inte mig emot. Katten Gustav var ju en cool katt så jag tycker det namnet passar mig oxå.
Jag kan berätta lite kort hur det kommer sig att jag fått min nya familj.

Gustav

Min alldeles egna säng (nästan iaf) 🙂

Jo, jag gick från hus till hus och letade mat. Jag vet inte hur länge jag promenerade så, den resan har jag förträngt. Det kanske ni förstår! INGET kul att minnas!!
Det var någon gång i början på december som min nya familj gav mig lite mat. Jag tyckte de verkade snälla så jag stannade kvar för att undersöka stället. Så småningom fick jag även ett litet hus att sova i under deras veranda. Det var väldigt uppskattat!! Varmt, torrt och mysigt!
Några dagar senare fick jag gå in i deras stora hus för att värma mig och få lite rumstempererad mat. Det är faktiskt inte så gott att äta halvfrusen mat. Ush..
Så här steg för steg har jag närmat mig min nya familj. De är världens snällaste!! Jag har även fått en kattlåda som jag går på. Behöver då inte vistas ute, vilket jag helst undviker nuförtiden.
En ny kattkompis Lisa har jag fått på köpet. Ja, kompis och kompis, vi är väl inte bästa vänner direkt. Vi väser lite kärleksfullt på varandra. Men hon är faktiskt helt OK.
Jag har även en extra matte som tycker om mig extra mycket. Kärleken är ömsesidig 🙂 Hon är kul! Klappar mig mycket när hon kommer på besök och ger mig väldigt mycket uppmärksamhet!
Jag har besökt en kattdoktor för mitt öga. Jag ser nämligen inget på mitt ena öga. Doktorn var så snäll så jag kissade i ett hörn som tack innan vi åkte hem. Hoppas hon uppskattade min present. 🙂

De säger oxå att jag är en gammal katt. Det kan hända! Jag känner mig lite vinglig ibland 🙂 Mitt liv idag är det bästa som hänt mig!! Har man upplevt misär så uppskattar man en varm säng och en bit mat väldigt, väldigt mycket!

Jag försöker sköta mig så mycket som det bara går för jag vill inte flytta en gång till. Men alla har väl sina nackdelar. Jag klöser på mattan, äter gärna upp maten som är kvar på bordet, har vassa klor som jag gärna sätter in i min nya familj och våra gäster. Absolut inte för att skada, men det gör tydligen ont. 🙁  

Jag hoppas att min nya familj inte tröttnar på mig för jag har det SÅÅÅ bra här. Jag tycker om min nya familj!

Hälsningar från hittekatten Gustav!

PS. Vill du läsa mer om mig? Gå in på kategorin ”GUSTAV”. Där kan du läsa mer om hur jag hamnat hos min nya familj. 🙂

spacer

Syskonen från Falköping – Alice & Sigge

Alice & Sigge

mail-2

Jag heter Alice och fyller 1 år den 20 april. När jag och min bror Sigge var två veckor gamla sprang vår mamma bort och kom inte tillbaka. Eftersom det redan var bestämt vart jag skulle flytta när jag blivit större så fick jag och även brorsan flytta dit tidigare, bara två veckor små alltså. Vår nya mamma var en tvåbening som heter Anna. Hon gav oss välling i flaska och fick hjälpa oss att kissa och… ja det där andra.

mail

mail-1
När vi var så stora att vi kunde gå lite själva så upptäckte vi att det fanns en till katt i huset. En stor beige katt. Han kom ofta fram och luktade på oss, och jag tyckte att han var hemskt stor och verkade farlig! Men när jag blev ännu lite större så fattade jag att han inte alls var farlig utan bara ville leka med oss.

När vi var ungefär tre månader gamla så fick vi komma ut lite. Det tyckte jag var ganska kul men ni skulle sett Sigge, han var nästan vettskrämd av alla ljud! Stora katten Lukas var ofta ute när vi var ute och det kändes ganska bra att han passade oss.

mail-3

Nu är ju både Sigge och jag ganska stora, nästan vuxna. Han har visst varit och opererat sig, de har tagit bort nåt under svansen på honom. Jag själv tycker att han är ganska fjantig, jag vill hellre gå ut och se om det finns några snygga killar här i närheten. Fast jag tycker det är lite jobbigt att gå ut för jag var med om en olycka för ett tag sen. Jag har nämligen brutit svansen så den är lite sned. (Vi vet inte hur det hände). Sen blev jag jagad upp i ett högt träd av en av grannarnas stora hundar. Jag satt så högt upp att jag inte vågade ta mig ner själv. Husse/pappa nådde inte upp till mig även om han stod på en stege men så kom det en snäll tvåbening som klättrade upp i trädet, och så släppte han ner mig på marken. Det var jättejobbigt att sitta i ett träd så länge så jag låg och sov i flera timmar när jag kommit in.

Några dar senare fick jag träffa en doktor eftersom mamma var orolig för min svans. Men nu har jag inte ont längre och kan vifta med svansen som jag brukar, fast den är lite sned.

Bilden där jag ligger på en kudde tog mamma när jag låg och sov efter olyckan.
På andra bilden ser du Sigge när han sover – han är inte klok!
På första bilden ligger jag och brorsan tillsammans. Ser du vad stor han är! Eller om det kanske är jag som är liten, jag vet inte, jag väger bara 2,6 kg. Är det för lite kanske? Sigge väger 4 kg och är jätteklumpig!!
På sista bilden ser du när vi var ute härom dagen. Blä för all kall och blöt snö, jag vill att det ska bli varmt ute igen.

En sak till måste jag berätta: du ser vilken fin färg det är på mig! Den kallas visst för sköldpaddsilvertigrerad. Det du! Brorsan är bara rödtigrerad.

Hej då från mig och brorsan i Falköping!

spacer

Frasse – 1,5 år

Lilla Frasse hann bara bli 1,5 år gammal!

mail-12

Frasse var väldigt kelig. Han älskade att ligga och gosa med barnen och när han inte gjorde det var han ute på äventyr. Han var ute varje dag – men ville alltid komma in för natten. En dag kom han inte tillbaka och familjen hittade honom sedan överkörd inte långt ifrån hemmet. Så fruktansvärt hemskt!! Jag blev så ledsen när jag hörde detta!!
Tänk så många katter får sätta sina liv till ute på vägarna? Ush..
Han var även kräsen med maten, det som gick bra en dag, gick inte alls nästa dag.
Frasse låg gärna och slöade men tyckte även om att busa.
Frasse var en äkta familjekatt!

mail2

Frasse Midsommar 2007 – Januari 2009

spacer

Syskonen från Katalonien!

Hejsan!
Vi är två syskon från Spanien, Katalonien. Vi bor där med våran matte Emma.
mail mail-1

 

 

 

 

 

 

Våran mamma har dött för ca 6 månader sedan 🙁 men snälla människor, som våran matte Emma har tagit så bra hand om oss så vi har det riktigt bra idag. Vi har varandra och får busa hur mycket vi vill. 🙂 Det är inte illa det!
Våra fyra systrar har andra snälla människor tagit hand om. Hoppas att de mår bra idag!?
På bilderna kan ni se hur små vi var! Helt otroligt att vi lever idag, men som sagt idag har vi det riktigt bra.
mail-2 mail-3

 

 

 

 

 

 

Vi sover tätt intill varandra och tvättar varandra ofta för att visa vår kärlek. Vi är faktiskt det bästa katteamet i världen, tro det eller ej! 😉

spacer

Katten Gustav! #2

cimg4593

Precis ätit upp..

cimg4590

Vila efter maten på sin favoritplats!

Tänkte bara uppdatera lite om hur det går för katten Gustav som flyttade in hos mina svärföräldrar.
Igår var jag och hälsa på hos dem igen. Det blir inte att jag åker dit lika ofta nu när jag vet att mina svärföräldrar har tagit honom till sig. De tog hand om honom då oxå men nu får han bo hos dem. Iaf så länge det behövs, men de hoppas på att han hittar hem igen (vilket känns ganska avlägset just nu).

När vi var hos veterinären så sa hon att Gustav måste avmaskas. Mina svärföräldrar köpte en tablett och gjorde tappra försök.. utan framgång. Han spottade bara ut den. Så de köpte en spruta i hopp om att det går bättre. När jag var där igår ville jag gärna göra ett försök att ge Gustav den och jag måste säga att det gick över förväntan. En höll hans framtassar lite så att han inte rev oss (han har hemskt vassa klor) och en gav sprutan. Han försökte att ta sig loss men tillätt ändå att vi gav honom sprutan. Ännu ett bevis på att han är en underbar familjekatt.

Så nu är Gustav avmaskad oxå! 🙂 Känns skönt!!

Han var lite reserverad mot oss en liten stund men det gick över efter att vi kelade lite med honom.

spacer

Katten Gustav! #1

Idag har vi varit hos katten Gustav, alltså före detta ”Missan” som bodde under mina svärföräldrars veranda. Han har flyttat in och blivit en innekatt. Han vill knappt gå ut, iaf inte mer än det behövs. Som tur var så hade vi en extra kattlåda som han har fått och den använder han flitigt.
Han och husets katt kommer ganska bra överens nuförtiden. De väser fortfarande på varandra ibland men det dröjer nog innan de blir kompisar. Katter är lite tokiga.
Han stormtrivs verkligen! Går runt med svansen i topp. 🙂 Får en skinkbit varje morgon, sover där han vill och får mat när han känner för. Vad mer kan en katt behöva. Kärlek så klart och det får han mycket av. Både av oss och mina svärföräldrar.
Glömde ladda kameran så jag har tyvärr inga bilder, men nästa gång så!

Vi väntar ett par dagar till sedan är det dags att ta bort alla annonser. Det finns nog ingen matte eller husse som letar efter han tyvärr. Jättetråkigt, tycker vi. Inte för att vi inte vill ha honom utan för att han är en fin katt så vi undrar vad han gjorde ute i kylan ensam!? Han är en tam katt så någon måste ha haft hand om honom. Tänk om de små liven kunde prata!!! De bär nog på mycket hemligheter…

spacer

Historien om katten ”Missan” #7

På tisdagen 30/12 åkte vi med ”Missan” till veterinären. Han vägrade att gå in i buren. 🙂 Det blev bara tvärstopp. Vad göra!?
Jo, ”Missan” fick åka i knät. Det var bara en kort sträcka till veterinären så det fick gå.
Väl hos veterinären var han hur cool som helst. Han spann mest hela tiden. Det var inga problem att undersöka han. Han gick med på det mesta.
Jag ångrar att jag inte hade med mig kameran för han satt så fint i famnen på min svärfar mellan undersökningarna. Som en liten apa. 🙂 Så himla gulligt!
Veterinären klämde och kände och hittade en bula på magen. Stor som en tennisboll. Vi blev chockade allihop. Alla som ville fick känna på bulan. Veterinären trodde att det var urinblåsan, men så här stor? Ja, ja iaf så mellan undersökningarna fick ”Missan” gå runt och undersöka rummet och vad tror ni händer!? Han hittade en stor säck under ett bord. Kliver upp på den och börjar kissa. Och jag överdriver inte om jag säger att han kissade i säkert 3 minuter. I 3 långa minuter utan uppehåll. Ja, sen var bulan på magen borta. 🙂 Och det blev en sjö under den stora säcken.
Stackare! Han var ju så kissnödig och alla skulle känna på hans överfulla urinblåsa. 🙂
Veterinären sa att katten är ganska gammal, han har dåliga tänder och ögat är dåligt. Linsen i ögat hade lossnat och flyter runt därinne. Ganska otäckt! Katten verkar inte ha ont av det längre verkar det som, men vi funderar på att åka till en specialist ändå. Vi får se vad som händer.
Han var sur på oss när vi kom hem och ville inte vara inne. Nu ett par dagar senare är allt som vanligt igen. Han har fått specialfoder för hans dåliga tänder, men är så klart mer förtjust i mjukmaten.
Mina svärföräldrar kan tänka sig att ta hand om honom men vill ändå vänta till efter helgerna. Någon kanske hör av sig och frågar efter honom. Vi hoppas ju att hans husse eller matte letar efter honom men tyvärr så verkar det inte så. Han bor hon mina svärföräldrar, går ut och in hur han vill. Använder kattlådan flitigt och sover inne på nätterna. Det går ganska så bra med husets katt oxå. De väser på varann lite fortfarande men det ingen större fara. Han var tydligen väldigt rädd på Nyårsnatten när alla raketer kom igång så det var tur att han var inne.
Jag är överlycklig att det går så bra för det söta killen. Men vi väntar med att ta bort alla annonser till efter alla helgerna.
Han kallas numera Gustav! 😉
Fortsättning följer…

spacer

Historien om katten ”Missan” #6

Så här härligt hade Missan det idag när vi kom och hälsade på! 🙂

cimg4509

Jag blir så varm om hjärtat när jag ser att han mår bra. Jag tycker verkligen att han förtjänar ett varmt ställe att ligga på, en skål med mat och vatten, massor med kärlek och uppmärksamhet. Är det så mycket begärt!? Varför är det ingen matte eller husse som letar efter han?
Jag hoppas oxå att han och husets katt kan acceptera varandra fullt ut. Då hade han kanske en större chans att stanna kvar.
De hatar inte varann. De accepterar bättre varandra än våra katter accepterade varandra. De väste och morrade i flera veckor. Sedan tog det flera månader innan de blev riktiga kompisar. Så det tar sån tid. Han har inte så mycket tid. Men han försöker. Han är så snäll och gör så lite väsen av sig. Det är husets katt som inte vill fullt ut. Men hon är duktig hon med. Jag tror att det finns en chans att de kan bli kompisar. Men det kan ta lite tid. Hoppas, hoppas, hoppas!

spacer