Tjenare, tjenare!

Elvis heter jag och jag är född 3/2-2010 utanför Jönköping. Jag är en blå bicolour ragdoll, en feltecknad sådan men vad gör det. Jag är vrålsnygg ändå!

Jag har bott hos min fina familj ett bra tag nu så ni vet säkert vem jag är men jag tänkte ändå presentera mig lite för er. Bättre sent än aldrig finns det väl något som heter? Ja precis, jag har faktiskt haft fullt upp! Jag är den fjärde i den härliga catlifefamiljen och tro det eller ej men om man är FYRA katter under ett och samma tak så har man att göra. Japp, vill ni höra? Vakta maten? Hur lång tid tar inte det? Och då inkluderar jag inte mjukmaten. Men att få lite mjukmat i det här huset är inte så lätt så man måste skynda sig så man nästan bryter benen av sig för att få sig en bit. Matte säger att hon inte vill ge mig för mycket för att jag har fått lite hängmage? Och? Även om jag har liiite mage så måste ju fylla ut den med något, eller hur?

En annan grej som tar otroligt mycket tid är att vakta min matte. Det är ett heltidsjobb! Hon behöver min hjälp heeeeela tiden så jag är tvungen att följa henne öööverallt. Det hade varit mycket lättare om hon kunde sitta still för en sekund. Men icke, ingen rast inte ro här inte. Här ska det städas och tvättas och renoveras och städas lite till och lagas mat och packas upp och flyttas runt på grejer och upp och ner i de där trapporna. Det tär på en katt kan jag säga! Tur att jag är ung och fräsch, annars hade det inte gått!

Men när jag inte arbetar så leker vi, jag och matte. Vi har en hårsnodd som matte skjuter iväg till mig, jag springer och hämtar den och matte skjuter iväg den igen. Det är roligast att springa i trapporna men det är såklart otroligt jobbigt för en hårt arbetande katt som mig. Men lite träning skadar inte säger matte, då blir man av med lite hängmage brukar hon säga. Jag förstår inte vad hon menar? Gör ni? Men matte berömmer mig så himla mycket när vi leker, så jag förlåter henne det andra! Hon tycker att jag är så duktig som hämtar hårsnodden varje gång och lägger den vid hennes fötter. Hon har tom fått för sig att lära mig trix för att jag är så smart, säger hon. Men jag vet inte om jag vill arbeta mera, får tänka på det ett tag till.

Och när matte till slut blir trött och sätter sig så sätter någon annan igång att aktivera sig. Jag får aldrig vila eftersom jag måste ha en tass i allting. Jobbigt det här ibland.

Annars har jag det otroligt bra här. Jag har kompisar att vara med (det är även de som äter upp min mat, men vi pratar inte om det när vi umgås) och massa goa ställen att sova på. Men den bästa platsen är där matte är. Då duger vad som helst!

Jag brukade leka mycket med Disney förut men hon verkar inte vilja leka med mig något mer. Hon brukade uppskatta att jag hoppade på henne och så rullade vi runt lite men idag ropar hon på matte på en gång. Matte brukar säga att det är för att jag är för stor och tung, tom dubbel så tung tror jag hon sa. Dumheter, jag tycker att jag är lika smidig som alltid. Så det så! Men Disney förstår inte detta iaf. Hon och matte har nog gaddat ihop sig mot mig angående min vikt. Skumt!

Blossom fick jag dia lite i början men nu är det slut på det roliga kan jag säga. Jag riskerar att få mig en rak höger så jag avstår. Men vi myser lite ihop ibland.

Leo och jag känner på varandra fortfarande men vi leker lite ibland. Ärligt talat vet jag faktiskt inte vart jag har honom men det löser sig nog med tiden. Vi jagar varandra i trapporna ibland och myser ihop emellanåt. Det passar oss alldeles utmärkt.

Husse och jag har  börjat sova ihop. Jag och Leo sover vid var sitt ben. Det är otroligt mysigt och bekvämt, tycker vi.

Jag har ett ganska härligt liv trots alla bekymmer!

Två kattungar behöver ett hem!

Finns det någon som skulle vilja ta hand om en eller två söta kattungar, idag 6 veckor gamla. Deras mamma är en utekatt och de bor ute under en veranda idag. Än så länge är det ok, det är fortfarande varmt ute men snart kommer hösten och med det regn och blåst då skulle de behöva en varm soffa att ligga på. Jag kan självklart fota dem om intresset finns.

Finns det någon där ute som har en eller två plats över för en liten kisse i sitt hem så hör gärna av dig! Tack på förhand! ♥

PS. Sötnosarna finns utanför Kungsbacka.

Vill du ta hand om mig?

På grund av att min pojkvän är allergisk måste jag med sorg i hjärtat hitta ett nytt hem till min sällskapssjuka katt Melvin. Melvin blir åtta år i år och trots sin feminina uppsyn med blå ögon och rosa nos är han kastrerad hankatt. Hans ursprung är höljt i dunkel men troligen är en av hans föräldrar Helig Birma. Till sin personlighet är Melvin tillgiven, sällskaplig och väldigt gosig – rör man honom så spinner han. Han har integritet och han tar sig an världen med viss försiktighet. Trots det är han nyfiken till sin natur och nya människor och ting intresserar honom. Under de sex år som jag har bott med Melvin har han aldrig bitit eller rivit någon, inte ens när han blir rädd eller trängd, vilket gör att jag tolkar hans ”väsen” som snällt. Melvin är svag för väskor, presentsnören och för att ligga tätt, tätt intill och bli klappad.

Melvin har varit innekatt länge och trivs med det, men han skulle nog inte ha något emot att då och då gå ut om tillfälle gavs. Hans förra ägare hade en katt till och enligt uppgift gick de inte så bra ihop. Jag tror därför att det är bäst om Melvin kommer till ett hem där det inte redan bor katter. Om du också är hemma mycket blir Melvin jätteglad!

Vi bor i Stockholm men kan hjälpa till med transport till andra delar av Sverige. Melvin är vaccinerad mot kattpest och kattsnuva och väger cirka 4 kilo. Priset är så klart inte viktigt utan att han får ett bra hem så trots att han är guld värd sätter jag priset till 50 kronor per tass. Om du inte själv kan ta hand om Melvin kanske du vet någon som vill? Alla tips emottages tacksamt på sarasattare@hotmail.com. Jag mejlar gärna fler bilder också!

Tack! //Sara & Melvin

UPDATE: Melvin har hittat ett nytt hem!

Till minne av våran älskade Cindy

Glömmer aldrig första gången jag såg dej….
Jag och min sambo skulle åka och titta på en blå perser pojk till min mormor.
Väl där så fanns det ett tiotal kattungar och ett tiotal vuxna katter -rena paradiset för en kattälskare som mej… De små skutta omkring och busade… MEN det var bara EN jag såg och det var lilla blåvita tjejen med de stora runda ögonen  -du var det sötaste jag sett, kunde inte slita ögonen ifrån dej… Absolut kärlek vid första ögonkastet… Vi skulle ju inte ha någon katt vi hade ju två hemma men uppfödaren såg väl att jag var helt betagen så hon sa att jag kunde få köpa en också men du var inte till salu -var meningen att du skulle stanna hos uppfödaren som avelshona…

MEN efter tag så sa uppfödaren att hon kunde tänka sej att sälja dej till rätt person… Hon sa också att hon säkert skulle ångra sej… Men jag tror hon såg att vi föll för dej pladask…Hade bestämt en liten blå perser pojk till min mormor vid namn Cowboy. Vi bestämde att vi skulle åka hem och tänka över det, väl hemma så slängde mej på telefonen och ringde uppfödaren och frågade om vi verkligen fick köpa dej och då sa hon -ja det känns så rätt…

Och vi var så glada att få in dej i våra liv… Kan sammanfatta dej med 4 ord: snäll, glad, smart och bestämd… Och det har du tydligen från din mamma, som uppfödaren hade hos sej, så ni ska ha varit jättelika… Du är den enda katt jag sett som viftade på svansen av glädje… och klurade ut det mesta -ibland undrade jag om du inte förstod allt vi sa -man såg så tydligt i ditt ansikte att du förstod…. Så uttrycksfullt ansikte… Bestämd var du också… Ville du nåt så kom det ett bestämt jam med din hesa góa röst och fattade man inte så kom du upp du så nära du kunde för att visa att du ville nåt och det NU… När vi skulle gå ut på gården så satt du vid dörren och vänta tills jag var färdig, sen sprang du ner och satte dej vid ytterdörren och vänta så jag fick ta på halsbandet och väl ute så gick du som en hund -i din egen takt förstås… När du kom till oss så tog det tre dagar, sen du var uppe på mamis kudde och mjölktrampa i håret och det fortsatte du med i alla år… La jag mej inte fort nog så kom det ett bestämt uttdraget jaaaam, sen trampa du och spann så det dundra…

Du fick problem med dina ögon när du var 2 år och fick operera dom flera ggr. Men inte värre än att du kunde se iaf och för oss var du ju vackrast ialla fall…Gör ont i hjärtat om din sista tid med astma och lunginflammation som sedan blev kronisk… Du togs ifrån oss alldeles för tidigt och vi saknar dej så mycket…

Jag drömde mardrömmar i 10 mån om din sista tid på blåstj-djursjukhus… Sista gången jag drömde om dej var i februari, nästan 1 år efter att du somna in…
Du var så glad, kom och ”bumba” dej mot mina ben och visade bara som du kunde hur glad du var… Var precis som du ville säga – ”jag har det bra nu mami sluta va lessen…” Efter det har jag inte drömt några mardrömmar om dej… Vi kommer alltid att sakna dej och önska att slutet varit bättre för dej…

För oss var du inte ”bara” en katt utan en älskad familjemedlem och vän med en stor personlighet…
Som gav så mycket glädje…
Våran egen lilla prinsessa…
Vi är så glada och tacksamma att vi fått lära känna dej…
För alltid i våra hjärtan… Mamis stora lilla tös!

Lonely spice girl ”Cindy”
23/3-98 – 27/3-08
Ögon kan tindra munnen kan le…. sorgen i hjärtat kan ingen se

För alltid i våra hjärtan
Mami, papsen och dina ”syskon”

Den upphittade Katten Gustav

Den underbara katten Gustav finns inte längre med oss. Han blev sämre och sämre och till slut så beslutade vi att det var bättre för honom att somna in. Han verkade inte må riktigt bra det sista. Han jamade mycket och noprade sin päls, detta lämnade stora kala fläckar på hans kropp. En natt höll han på att bli tagen av en räv. Han var gammal, svag och blind på ena ögat. Han klarade sig inte bra längre.
Vi tyckte att det var mer humant att låta honom somna in med än att vänta på att en räv eller ett annat djur tar honom. För det var nog bara en tidsfråga.

Du dök upp från ingenstans en decembernatt
och flyttade in i mitt hjärta
Vi vet inte vem du ”är”
och vart du kommer ifrån
Vi vet inte vad du gått igenom
Men vi vet
Att du har haft det bra din sista tid i livet
Att du inte frös och var hungrig medans du bodde under vårt tak
Att du inte råkade illa ut medans vi vakade över dig

Men framför allt
Att du var älskad
Att du inte har lämnat denna jord betydelselös
Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar
För alltid, lilla gubben!
FÖR ALLTID

♥  Tack för att du valde oss  ♥

 

Älskad & Saknad

Katten Gustav
… – 9/6-09

En underbar historia om katten Mille

För ca 5 veckor sedan fick vi syn på en annons om en försvunnen katt. Katten skulle in för kastration till veterinären men blev rädd för en bil och ”rev sig ut” från korgburen och bara stack sin väg. Vi fick veta det först en vecka efter försvinnandet. Vi gick där över ängarna och kollade runt men såg ingen katt. Vi tänkte inte mer på det mer än att jag la bilden av katten på minnet.

Häromdagen cyklade vi förbi ett ställe som ligger kanske ca 200 m därifrån och jag fick syn på en katt som liknade den på bilden. Vi stannade till och lockade lite på katten men den kom inte fram men jamade och verkade glad över att någon pratade med den. Vi cyklade hem och kom tillbaka med lite mat och vatten. Den åt med god aptit, stackaren. Dagen efter fick jag tag på telefonnummer till kvinnan som ägde den katten som försvann från veterinären och ringde och berättade att vi hade hittat en katt som jag tycker liknade hennes katt ganska mycket. Efter ett par timmar fick jag ett samtal av henne om att katten satt i buren och var på väg hem. Det VAR hennes katt. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Ca 5 veckor bodde den under ett trähus och levde på glass, matrester och annat äckligt, men.. slutet gott allting gott, eller hur!? Jag är iaf överlycklig..  

Ett råd: Tänk på att korgburar är inte det säkraste alternativet för din katt.

 

Hej på er kattmänniskor därute!
Jag heter Gustav. Eller egentligen så vet jag inte vad jag heter, men min nya familj kallar mig Gustav. Inte mig emot. Katten Gustav var ju en cool katt så jag tycker det namnet passar mig oxå.
Jag kan berätta lite kort hur det kommer sig att jag fått min nya familj.

Jo, jag gick från hus till hus och letade mat. Jag vet inte hur länge jag promenerade så, den resan har jag förträngt. Det kanske ni förstår! INGET kul att minnas!!
Det var någon gång i början på december som min nya familj gav mig lite mat. Jag tyckte de verkade snälla så jag stannade kvar för att undersöka stället. Så småningom fick jag även ett litet hus att sova i under deras veranda. Det var väldigt uppskattat!! Varmt, torrt och mysigt!
Några dagar senare fick jag gå in i deras stora hus för att värma mig och få lite rumstempererad mat. Det är faktiskt inte så gott att äta halvfrusen mat. Ush..
Så här steg för steg har jag närmat mig min nya familj. De är världens snällaste!! Jag har även fått en kattlåda som jag går på. Behöver då inte vistas ute, vilket jag helst undviker nuförtiden.
En ny kattkompis Lisa har jag fått på köpet. Ja, kompis och kompis, vi är väl inte bästa vänner direkt. Vi väser lite kärleksfullt på varandra. Men hon är faktiskt helt OK.
Jag har även en extra matte som tycker om mig extra mycket. Kärleken är ömsesidig Hon är kul! Klappar mig mycket när hon kommer på besök och ger mig väldigt mycket uppmärksamhet!
Jag har besökt en kattdoktor för mitt öga. Jag ser nämligen inget på mitt ena öga. Doktorn var så snäll så jag kissade i ett hörn som tack innan vi åkte hem. Hoppas hon uppskattade min present.

De säger oxå att jag är en gammal katt. Det kan hända! Jag känner mig lite vinglig ibland Mitt liv idag är det bästa som hänt mig!! Har man upplevt misär så uppskattar man en varm säng och en bit mat väldigt, väldigt mycket!

Jag försöker sköta mig så mycket som det bara går för jag vill inte flytta en gång till. Men alla har väl sina nackdelar. Jag klöser på mattan, äter gärna upp maten som är kvar på bordet, har vassa klor som jag gärna sätter in i min nya familj och våra gäster. Absolut inte för att skada, men det gör tydligen ont.  

Jag hoppas att min nya familj inte tröttnar på mig för jag har det SÅÅÅ bra här. Jag tycker om min nya familj!

Hälsningar från hittekatten Gustav!

PS. Vill du läsa mer om mig? Gå in på kategorin ”GUSTAV”. Där kan du läsa mer om hur jag hamnat hos min nya familj.

Alice & Sigge

Jag heter Alice och fyller 1 år den 20 april. När jag och min bror Sigge var två veckor gamla sprang vår mamma bort och kom inte tillbaka. Eftersom det redan var bestämt vart jag skulle flytta när jag blivit större så fick jag och även brorsan flytta dit tidigare, bara två veckor små alltså. Vår nya mamma var en tvåbening som heter Anna. Hon gav oss välling i flaska och fick hjälpa oss att kissa och… ja det där andra.

När vi var så stora att vi kunde gå lite själva så upptäckte vi att det fanns en till katt i huset. En stor beige katt. Han kom ofta fram och luktade på oss, och jag tyckte att han var hemskt stor och verkade farlig! Men när jag blev ännu lite större så fattade jag att han inte alls var farlig utan bara ville leka med oss.

När vi var ungefär tre månader gamla så fick vi komma ut lite. Det tyckte jag var ganska kul men ni skulle sett Sigge, han var nästan vettskrämd av alla ljud! Stora katten Lukas var ofta ute när vi var ute och det kändes ganska bra att han passade oss.

Nu är ju både Sigge och jag ganska stora, nästan vuxna. Han har visst varit och opererat sig, de har tagit bort nåt under svansen på honom. Jag själv tycker att han är ganska fjantig, jag vill hellre gå ut och se om det finns några snygga killar här i närheten. Fast jag tycker det är lite jobbigt att gå ut för jag var med om en olycka för ett tag sen. Jag har nämligen brutit svansen så den är lite sned. (Vi vet inte hur det hände). Sen blev jag jagad upp i ett högt träd av en av grannarnas stora hundar. Jag satt så högt upp att jag inte vågade ta mig ner själv. Husse/pappa nådde inte upp till mig även om han stod på en stege men så kom det en snäll tvåbening som klättrade upp i trädet, och så släppte han ner mig på marken. Det var jättejobbigt att sitta i ett träd så länge så jag låg och sov i flera timmar när jag kommit in.

Några dar senare fick jag träffa en doktor eftersom mamma var orolig för min svans. Men nu har jag inte ont längre och kan vifta med svansen som jag brukar, fast den är lite sned.

Bilden där jag ligger på en kudde tog mamma när jag låg och sov efter olyckan.
På andra bilden ser du Sigge när han sover – han är inte klok!
På första bilden ligger jag och brorsan tillsammans. Ser du vad stor han är! Eller om det kanske är jag som är liten, jag vet inte, jag väger bara 2,6 kg. Är det för lite kanske? Sigge väger 4 kg och är jätteklumpig!!
På sista bilden ser du när vi var ute härom dagen. Blä för all kall och blöt snö, jag vill att det ska bli varmt ute igen.

En sak till måste jag berätta: du ser vilken fin färg det är på mig! Den kallas visst för sköldpaddsilvertigrerad. Det du! Brorsan är bara rödtigrerad.

Hej då från mig och brorsan i Falköping!

Lilla Frasse hann bara bli 1,5 år gammal!

Frasse var väldigt kelig. Han älskade att ligga och gosa med barnen och när han inte gjorde det var han ute på äventyr. Han var ute varje dag – men ville alltid komma in för natten. En dag kom han inte tillbaka och familjen hittade honom sedan överkörd inte långt ifrån hemmet. Så fruktansvärt hemskt!! Jag blev så ledsen när jag hörde detta!!
Tänk så många katter får sätta sina liv till ute på vägarna? Ush..
Han var även kräsen med maten, det som gick bra en dag, gick inte alls nästa dag.
Frasse låg gärna och slöade men tyckte även om att busa.
Frasse var en äkta familjekatt!

Frasse Midsommar 2007 – Januari 2009

Hejsan!
Vi är två syskon från Spanien, Katalonien. Vi bor där med våran matte Emma.

 

 

 

 

 

 

Våran mamma har dött för ca 6 månader sedan men snälla människor, som våran matte Emma har tagit så bra hand om oss så vi har det riktigt bra idag. Vi har varandra och får busa hur mycket vi vill. Det är inte illa det!
Våra fyra systrar har andra snälla människor tagit hand om. Hoppas att de mår bra idag!?
På bilderna kan ni se hur små vi var! Helt otroligt att vi lever idag, men som sagt idag har vi det riktigt bra.

 

 

 

 

 

 

Vi sover tätt intill varandra och tvättar varandra ofta för att visa vår kärlek. Vi är faktiskt det bästa katteamet i världen, tro det eller ej!

Tänkte bara uppdatera lite om hur det går för katten Gustav som flyttade in hos mina svärföräldrar.
Igår var jag och hälsa på hos dem igen. Det blir inte att jag åker dit lika ofta nu när jag vet att mina svärföräldrar har tagit honom till sig. De tog hand om honom då oxå men nu får han bo hos dem. Iaf så länge det behövs, men de hoppas på att han hittar hem igen (vilket känns ganska avlägset just nu).

När vi var hos veterinären så sa hon att Gustav måste avmaskas. Mina svärföräldrar köpte en tablett och gjorde tappra försök.. utan framgång. Han spottade bara ut den. Så de köpte en spruta i hopp om att det går bättre. När jag var där igår ville jag gärna göra ett försök att ge Gustav den och jag måste säga att det gick över förväntan. En höll hans framtassar lite så att han inte rev oss (han har hemskt vassa klor) och en gav sprutan. Han försökte att ta sig loss men tillätt ändå att vi gav honom sprutan. Ännu ett bevis på att han är en underbar familjekatt.

Så nu är Gustav avmaskad oxå! Känns skönt!!

Han var lite reserverad mot oss en liten stund men det gick över efter att vi kelade lite med honom.

Idag har vi varit hos katten Gustav, alltså före detta ”Missan” som bodde under mina svärföräldrars veranda. Han har flyttat in och blivit en innekatt. Han vill knappt gå ut, iaf inte mer än det behövs. Som tur var så hade vi en extra kattlåda som han har fått och den använder han flitigt.
Han och husets katt kommer ganska bra överens nuförtiden. De väser fortfarande på varandra ibland men det dröjer nog innan de blir kompisar. Katter är lite tokiga.
Han stormtrivs verkligen! Går runt med svansen i topp. Får en skinkbit varje morgon, sover där han vill och får mat när han känner för. Vad mer kan en katt behöva. Kärlek så klart och det får han mycket av. Både av oss och mina svärföräldrar.
Glömde ladda kameran så jag har tyvärr inga bilder, men nästa gång så!

Vi väntar ett par dagar till sedan är det dags att ta bort alla annonser. Det finns nog ingen matte eller husse som letar efter han tyvärr. Jättetråkigt, tycker vi. Inte för att vi inte vill ha honom utan för att han är en fin katt så vi undrar vad han gjorde ute i kylan ensam!? Han är en tam katt så någon måste ha haft hand om honom. Tänk om de små liven kunde prata!!! De bär nog på mycket hemligheter…

På tisdagen 30/12 åkte vi med ”Missan” till veterinären. Han vägrade att gå in i buren. Det blev bara tvärstopp. Vad göra!?
Jo, ”Missan” fick åka i knät. Det var bara en kort sträcka till veterinären så det fick gå.
Väl hos veterinären var han hur cool som helst. Han spann mest hela tiden. Det var inga problem att undersöka han. Han gick med på det mesta.
Jag ångrar att jag inte hade med mig kameran för han satt så fint i famnen på min svärfar mellan undersökningarna. Som en liten apa. Så himla gulligt!
Veterinären klämde och kände och hittade en bula på magen. Stor som en tennisboll. Vi blev chockade allihop. Alla som ville fick känna på bulan. Veterinären trodde att det var urinblåsan, men så här stor? Ja, ja iaf så mellan undersökningarna fick ”Missan” gå runt och undersöka rummet och vad tror ni händer!? Han hittade en stor säck under ett bord. Kliver upp på den och börjar kissa. Och jag överdriver inte om jag säger att han kissade i säkert 3 minuter. I 3 långa minuter utan uppehåll. Ja, sen var bulan på magen borta. Och det blev en sjö under den stora säcken.
Stackare! Han var ju så kissnödig och alla skulle känna på hans överfulla urinblåsa.
Veterinären sa att katten är ganska gammal, han har dåliga tänder och ögat är dåligt. Linsen i ögat hade lossnat och flyter runt därinne. Ganska otäckt! Katten verkar inte ha ont av det längre verkar det som, men vi funderar på att åka till en specialist ändå. Vi får se vad som händer.
Han var sur på oss när vi kom hem och ville inte vara inne. Nu ett par dagar senare är allt som vanligt igen. Han har fått specialfoder för hans dåliga tänder, men är så klart mer förtjust i mjukmaten.
Mina svärföräldrar kan tänka sig att ta hand om honom men vill ändå vänta till efter helgerna. Någon kanske hör av sig och frågar efter honom. Vi hoppas ju att hans husse eller matte letar efter honom men tyvärr så verkar det inte så. Han bor hon mina svärföräldrar, går ut och in hur han vill. Använder kattlådan flitigt och sover inne på nätterna. Det går ganska så bra med husets katt oxå. De väser på varann lite fortfarande men det ingen större fara. Han var tydligen väldigt rädd på Nyårsnatten när alla raketer kom igång så det var tur att han var inne.
Jag är överlycklig att det går så bra för det söta killen. Men vi väntar med att ta bort alla annonser till efter alla helgerna.
Han kallas numera Gustav!
Fortsättning följer…

Så här härligt hade Missan det idag när vi kom och hälsade på!

Jag blir så varm om hjärtat när jag ser att han mår bra. Jag tycker verkligen att han förtjänar ett varmt ställe att ligga på, en skål med mat och vatten, massor med kärlek och uppmärksamhet. Är det så mycket begärt!? Varför är det ingen matte eller husse som letar efter han?
Jag hoppas oxå att han och husets katt kan acceptera varandra fullt ut. Då hade han kanske en större chans att stanna kvar.
De hatar inte varann. De accepterar bättre varandra än våra katter accepterade varandra. De väste och morrade i flera veckor. Sedan tog det flera månader innan de blev riktiga kompisar. Så det tar sån tid. Han har inte så mycket tid. Men han försöker. Han är så snäll och gör så lite väsen av sig. Det är husets katt som inte vill fullt ut. Men hon är duktig hon med. Jag tror att det finns en chans att de kan bli kompisar. Men det kan ta lite tid. Hoppas, hoppas, hoppas!

Det har ringt ett antal personer och frågat om honom men det är ingen som verkar vara intresserad av honom på riktigt. Vi tycker att det är väldigt sorgligt. Han är en väldigt fin katt!
Jag har varit och hälsat på honom varje dag (förutom en dag) sedan förra söndagen. Han är så van vid oss nu så han hör nog redan när bilen kommer, hoppar fram och hälsar. Han har börjat prata och är så charmig.
Har har fått komma in i huset hos mina svärföräldrar varje dag den sista tiden och även sovit i en säng. De är änglar som tar hand om honom så väl. Han känner sig trygg hos dem. Han verkar stormtrivas där!
Han har även varit med oss och firat Jul. Då var jag så lycklig!!
Nästa steg är att ta han till veterinären. Sedan får vi se vad som händer. Min största önskan är så klart att han får stanna hos oss men vi får se vad veterinären säger och vad som händer efter det. Vi börjar även att misstänka att han är äldre än vi trott från början. Det är inte omöjligt att han är 15 år. Men som sagt, det är bara gissningar.
Hur som helst så har han det bra just nu. Så bra han kan ha det för tillfället. Det gör mig glad!
Fortsättning följer…

Det är flera stycken som har ringt idag angående Missan. Några såg annonsen i tidningen och några lapparna ute. KUL!! Tyvärr så har det inte varit rätt matte & husse. Men vi ger inte upp hoppet. Det ska gå vägen!!
Idag har han fått komma in i huset och värma sig. Jag satt med honom i hallen. Det tog en stund innan han kunde koppla av men när han väl gjorde det så lade han sig raklång på golvet och bara trampade massa och njöt i fulla drag. Det var så underbart att se. Efter ett litet tag reste han sig och ville ut. Det är skönt att han själv vill ut, att vi slipper knuffa ut han. Det skulle kännas hemskt att behöva göra det.
Han är en sån underbar katt. En perfekt familjekatt helt enkelt.
Det lilla katthuset han har är varmt och gott och vi vet att han använder det och det känns underbart. Även om det inte känns bra att han sover ute. Men han har varm vinterpäls och får komma in och värma sig med jämna mellanrum. Jag måste tro att han har det någorlunda bra annars blir jag knäpp. Han verkar vara en sån lycklig katt. Han trampar och spinner så fort man ger honom lite uppmärksamhet. Ger man honom mycket uppmärksamhet så blir han nästan exalterad.
Han är en stor katt och äter mycket och gärna.

Vi är glada för alla samtal vi får, men inser samtidigt hur många katter försvinner egentligen. Det är väldigt tråkigt att veta. Hur många katter går ut och aldrig kommer hem igen. Därför vill jag aldrig ha en utekatt. Därför har vi valt att skaffa raskatter av raser som trivs att vara inne. Blossom är den som gärna vill komma ut och se lite men hon skulle aldrig kunna leva som en utekatt. Hon skulle aldrig klara sig ute ens ett dygn. Våra katter är alldeles för naiva.
Nä, det blir ingen utekatt för oss och jag hoppas att ”Missan” hittar hem snart och lär sig något av det äventyret.
Fortsättning följer…

Idag har vi varit och hälsat på kissen. Myst med den en stund, sedan fick den komma in i huset och värma sig. Han fick lite mat inne oxå. En kvinna hade tydligen sett vår lapp och ringt till mina svärföräldrar idag. Hon säger att det verkar som att det kan vara hennes katt. Hennes katt har smitit efter att de skaffat en kattunge. Hon tyckte vi skulle sluta ge den mat så den kommer hem. Men det tänker vi så klart inte göra. Vi vet ju inte ens om det är hennes katt. Hon skulle komma och titta på den så snart hon kunde. Idag eller i morgon. Vi har inte hört något mer idag så det blir nog i morgon. Vi håller tummarna. Jag är lite tveksam men vi hoppas!
Bättre ett samtal från fel matte än inget samtal alls.
Fortsättning följer…

Ojojoj.. Jag vet inte vart jag ska börja!
Det är ganska så tidskrävande det där med ”Missan”. Samtidigt så kan jag inte och vill inte heller ge upp det. Han ska få ett hem på ett eller annat sätt. En avlivning är inget alternativ för den underbara varelsen. Det blir isf det allra allra sista vi gör och med klumpen i halsen. Han är så gosig och orädd så det är helt otroligt. Han har fått komma in i huset och börjar tycka att det är lite självklart.
Han sover i det lilla katthuset som vi ställt under verandan och verkar trivas där. Han kommer fram när man ropar på han, passar på och äter när man står med. Jag kallar honom för HAN men vi vet inte om det är en han. Det kanske är en liten lady!?
Vi har iaf tryck upp 17 lappar om att han finns hittills. De vi har lagt i plastfickor och hängt ut lite överallt i närliggande områden. Vi skrev en annons och klistrade på en dörr i en djuraffär. Jag har skickat en annons till 2 olika lokaltidningar som trycker den förhoppningsvis i nästa nummer vilket ska bli på fredag och lördag. Sedan har vi annonserat han hittad på Göteborgs katthjälp sida och en annan katthem sida på nätet.
I morgon ska vi trycka några fler lappar och hänga ut dem på fler ställen. Sedan är det bara att vänta och se om det ger något. Jag vill oxå ta han till en veterinär så snart som möjligt för en koll men vi vill se först om det vi gjort hittills ska ge något. HOPPAS!
Idag har jag även hunnit julstäda så i morgon ska vi försöka klä granen. Vi ska även försöka duscha Leo. Nu är det dags igen. Han talar gärna om det oxå. Han hoppar in i badkaret, rullar sig runt och pratar. Det väljer vi att tolka som ”nu är jag sketen, dags att bada”.
Så så får det bli!

Häromdagen berättade mina svärföräldrar att de har fått påhälsning av en katt. Jag ville såklart åka och kolla vad det handlade om. Jag och min sambo åkte så fort vi kunde. Vi möts av den här söta varelsen:

Efter att vi kollat så noga vi kunde konstaterade vi att det är en kastrerad hane. Han är så söt och så kärvänlig så man undrar vad han gör ute i kylan alldeles ensam. Han vill inte lämna mina svärföräldrars veranda. Vi uppskattar hans ålder till kanske 6 år!? Han känns inte som en ungkatt men inte heller som en gammal katt men det är samtidigt väldigt svårt att se. Det kan vara allt från 2-3 år till 10-12 år.
Vi har kollat om han är öronmärkt och om han är chippad. Tyvärr saknar han både det ena och det andra.
Vi har bestämt att ge det en vecka. Att göra det vi kan för att han ska få det bra men lyckas vi inte så kan vi inte låta han bo under verandan hur länge som helst. Det gör ont i mitt hjärta att veta att han är där. Samtidigt så vill han inte därifrån. Han kommer fram när ngn kommer, stryker sig mot benen och trampar och njuter av sällskapet, men går aldrig efter när vi ska åka utan stannar på verandan.
Han har mat och vatten och ett litet hus som ni ser på en av bilderna. Vi ska lägga dit en sovsäck imorgon oxå. Det finns ett varmt ställe på andra sidan huset men dit går han inte. Det är verandan som gäller.
Det jag helst hoppas på är ju framför allt att vi ska hitta ägaren till han men om vi inte lyckas med det så hoppas jag att han kan stanna hos mina svärföräldrar. Han verkar trivas där. Så klart så menar jag inte att han ska bo under verandan utan hemma hos dem. Anledning till varför de inte tagit in honom än är att de har en honkatt hemma som verkar vara lite rädd för han. De har tydligen väst åt varandra. Men de kanske kan vänja sig vid varandra!? HOPPAS!!!!
Några fler kort:

 

 

 

 

 

Det som jag tycker kännetecknar honom är fläcken på höger bakben och den lilla fläcken till höger om nosen.

 

 

 

 

 

Det som oroar mig mest är att det är något fel med hans högra öga. Det verkar som att han är blind på det ögat.
Vi tänkte ta med honom till en veterinär för en allmän koll och se vad de säger. Jag gissar på att de kommer vilja operera bort öga och det kan vi inte göra om vi inte kan hitta ett hem till han. Då blir det avlivning för den lila stackaren. Det skär i mitt hjärta och jag vill inte tänka i de banorna just nu. Just nu ska vi koncentrera oss på att rädda han och antingen hitta hans ägare eller ett hem till han.
Det vi har gjort idag är: kollat större annonsställen och hoppats på att hans ägare har anmält han saknad, kollat närmaste djuraffärer om det fanns ngn annons eller om de hört ngt, vart hos polisen och hört om den är saknad (vi fick en träff, tyvärr så var det inte deras katt ), vi anmälde den hittad hos polisen, vi ringde närmaste katthem (de har lagt ner verksamheten men vi var inne på deras hemsida och försökt matcha med deras annonser om bortsprungna katter), ringt till bekanta som bor i området och frågat om de visste ngt. Ja, det är väl vad vi hann med idag. Gosat med han en stund oxå. Vi har inte kommit längre som ni kanske förstår. Vi fortsätter i morgon.
I morgon ska vi åka ut med sovsäcken, jag ska skriva en annons med kort på honom och sätta upp den där vi tror att den kan göra nytta, ringa andra katthem och fråga om råd, kanske boka tid hos veterinären.
Ush vad hemskt det känns att veta att han är där ensam. Hoppas verkligen att det löser sig till det bästa.
Ni som läser detta hör med era grannar och bekanta i Göteborgstrakten och söder om Göteborg om de saknar en sådan katt. Jag hoppas verkligen inte att vi ska behöva avliva den underbara lilla glada varelsen. Han har sådan livsvilja och blir så glad för så lite. Det hade varit så synd för han VILL leva!

Tacksam för all hjälp och alla råd ni kan ge oss!

Bombel

Bombel kallas även Bombli blev bara 4 år gammal. Han var min första katt och det var tack vare honom som min kärlek för katter väcktes. Han var bara e vanlig gråvit bondkatt men han var så mycket mer än så för mig. Än idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket så det ont. Varje gång jag tänker på att han är borta får jag tårar i ögonen. Det här inlägget är väldigt svårt för mig att skriva. Det river upp gamla sår. Men jag vill ändå göra detta! Kanske mest för mig själv så jag aldrig glömmer hur det var att ha honom i mitt liv i 4 år. Bara 4 år..
Här kommer historien om den vanligaste och den mest underbara katten som funnits på denna jord!

Bombel föddes i Göteborg vid Redbergsplatsen 14 juli 2000.
Min bror och hans dåvarande sambo såg en annons i tidningen och ringde upp kvinnan med kattungarna. De hade 2 semilånghåriga och 2 korthåriga kattungar till salu. Han och hans sambo bestämde sig för en semilånghårig kattunge. När jag hade sett kattungen ville jag oxå ha en. Men jag ville han en korthårig. Dagen efter ringde jag upp kvinnan och hon sa att jag kunde komma och hämta kattungen. Det gjorde jag. Jag kom tomhänt med spårvagnen. Hon frågade om jag hade en kattbur och det hade jag ju inte. Hon hittade en liten kartong och gjorde ett litet hål i den. Hämtade en kattunge och frågade om jag ville ha denna. Jag sa JA. Hon packade ner kattungen i kartongen, knöt ett snöre runt om, jag betalade 50 kr och gick därifrån. Idag kan jag inte förstå att hon lämnade ifrån sig kattungen till en sådan som mig. Visst, jag hade ett gott hjärta, men det syntes väl att jag inte kunde något om katter!? Jag hade ingen aning om hur det är att ha katt. Vem har ansvaret i sådana fall? Den som köper eller den som säljer? Jag hade ju såklart hämtat kattungen dagen efter med buren om hon hade sagt till mig vad jag ska göra. Men hon sa inget. Och jag var ju glad att kunna ta hem den. Jag ville ta den innanför jackan men det fick jag inte. Det var ju tur!!! Det hade vart bekvämare för den men säkert inte säkrare.
Jag tycker faktiskt att det är uppfödarens ansvar att försäkra sig om att de lämnar kattungen till en som kan ge den ett bra liv. Till en människa som vet vad den ger sig in på.
Hur som helst, fel var det iaf!
Men vi kom iaf hem. Vi stannade till hos en kompis till mig. Då var Bombel väldigt lung. Han la sig på en filt och sov. Vi kunde gosa en liten stund. Han var så underbart söt. Det kan ni se på det första kortet. Men när vi väl kom hem blev han konstig. Han sprang och gömde sig bakom tvn. Där satt han ett bra tag. Varje morgon väckte han mig kl 7 i 3 dagar i sträck, men när jag ville ta han så sprang han och gömde sig. Sista morgonen blev det tyst efter en liten stund så jag började undra. Jag gick upp och ropade efter honom, men ingen katt syntes till. Jag fick panik. Vart tog han vägen? Jag bara satte mig ner i köket och väntade. Då kom han ut. Han satt under köksskåpen. Han hittade ett litet hål och kröp in. Det dröjde även några dagar innan han lärde sig att hoppa upp på sängen. Men när han väl lärde sig det, blev det en favoritplats!

Det tog ett bra tag innan vi blev kompisar. Men när vi väl blev det så blev vi oskiljaktiga. Han var med överallt. Det sägs att katter vänjer sig vid platser och inte vid människor. Jag tror inte på det. Han var ett undantag men även våra missar är ett undantag.
Vi somnade alltid tillsammans. Mamma brukade säga att hon visste när jag var på väg hem för han satte sig då vid dörren och väntade. Då visste hon att jag kommer hem snart. Han var ofta med när jag badade. Han satt på badkarskanten. Han var en perfekt vän!! I en perfekt värld hade han fortfarande funnits i mitt liv.
Det fanns bara ett problem med Bombel. Han kissade inne. Han bajsade i kattlådan men kissade lite överallt. Han kissade på alla golv och mattor. Så länge jag bodde själv så kunde jag stå ut med detta. Det var jobbigt men tanken på att avliva honom fanns inte. Han kissade från dag 1. Men vissa omständigheter gjorde att jag inte kunde bo själv längre, jag var tvungen att flytta hem igen. Efter 2 år gick det inte längre. Mamma gick med på mycket. Tog bort alla mattorna, slängde många mattor som var dränkta i kattkiss. Men när man ständigt oroar sig att inte trampa i en kisspöl så får man nog. När alla andra är arga på katten och man inget kan göra blir det bara jobbigt.
Sommaren 2004 fick jag ta ett beslut. Då fick alla nog av kattkiss och kattkisslukt överallt. Det var det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta. Det finns inget rätt och fel där. Jag gjorde allt jag kunde. Testade allt möjligt men inget hjälpte. Jag funderade på att adoptera bort han men det skulle jag aldrig klara. Om inte jag kunde stå ut med det som älskade honom över allt annat vem skulle kunna göra det då? Hur jag än vände och vred på det såg jag ingen lösning. För om inte min familj kunde stå ut med det för min skull, hur skulle då min blivande sambo kunna göra det?

Det gjorde så ont och det gör det även idag, 4 år senare! Det sägs att tiden läker sår men i det fallet stämmer inte det. Det här är det tuffaste inlägget jag någonsin skrivit! Det gör så ont bara jag tänker på det!
När jag till slut bestämde att det fanns ingen lösning, att jag måste avliva han blev jag helt paraliserad. Jag klarade inte ens av att ringa en veterinär. Inte ens kolla upp var det fanns en veterinär. Tårarna bara forsade nedför mina kinder så fort jag tänkte på det. Till slut sa jag att jag klarar inte det! Det går bara inte! Jag bad min bror ringa en veterinär. Jag höll på att gå sönder. Sista dagen grät jag mest hela tiden. Jag ville hela tiden åka själv med han till veterinären, men min familj sa att det kanske inte är så bra om jag kör i det läget. Min bror erbjöd sig att köra mig. Men när den dagen kom, brast det bara. Jag klarade inte ens av att åka med. Det är den värsta dagen i mitt liv. Jag bara grät floder och ville dö! Jag kunde inte äta, inte sova och tårarna bara rann.
Det gjorde så ont i mig och det gör det än idag! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte åkte med. Att han fick somna in ensam! Men jag klarade inte det då och jag skulle inte klara det idag heller!! Det gör bara för ont..
Jag hoppas ingen skulle behöva gå igenom något sådant här!
Jag ringde till veterinären en vecka senare för att höra hur det gick. Och tjejen som svarade var så förstående. Hon berättade att han somnade in lugnt och stilla. Att allt gick bra! Det kändes skönt att höra men smärtan kommer aldrig att försvinna! Det bästa hade varit om han fanns kvar i mitt liv och det näst bästa i sådana fall att jag kunde varit med honom in i det sista! Det kommer alltid att förfölja mig, hur jag än bär mig åt!
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! En stor bit av mitt hjärta tillhör den mest ”vanliga” katten, den gråvita bondkatten! Hur många sådana finns här på jorden? Men han kommer alltid att vara något extra!!!! Och jag kommer alltid att gråta över hans öde!!!!!

Bombel 14/7-00 – 30/7-04

Den här kategorin tänkte jag ägna åt de katter som av någon anledning är borta från jordelivet. Antingen att de dött av någon sjukdom, blivit avlivade av någon anledning eller bara försvunnit från våra liv på något förklarligt eller oförklarligt sätt.

Vill du att just DIN älskade katt ska få en speciell plats att vara på får du väldigt gärna maila mig lite information som du vill att jag ska publicera och en bild eller en video på katten.

Anledningen till att jag skapar en sådan kategori är att jag själv har just en sådan katt i mitt hjärta och jag vill gärna att han ska få en speciell plats att vila på!

Han är borta från jordelivet men han kommer aldrig att försvinna från mitt hjärta!

Hejsan! Det är jag som är Lisa! Jag bor söder om Göteborg med min matte och husse.
Jag är en utekatt. Kommer och går som jag vill. När klockan närmar sig 4 på morgonen vill jag gärna ha lite sällskap. Jag är även lite hungrig då. Husse eller matte måste gå med ut i köket och hålla mig sällskap. Då blir jag väldigt nöjd och har jag inte ändrat mig så går jag oxå ut en stund annars så tycker jag att det duger lika bra att bli jagad lite grann så jag blir av med lite överskottsenergi!

En annan viktig del i mitt liv är en skinkbit till frukost. Utan en liten skiva kokt skinka till frukost blir min dag grå och tråkig!
Och kudden jag ligger på, den ”fick” jag av min matte.

Det är härligt att vara mig!

UPDATE: Lisa finns tyvärr inte med oss längre. Hon avlivades i februari 2011. Hon är väldigt saknad av alla men mest av sin husse. ♥

Hej på er!
Om ni undrar så är det jag som är Cat. Jag bor ihop med Rune. Han är min kompis!
Ja, så hur är jag!? Jag är bäst! Det är jag som är ”herren på täppan” här hemma om man säger så. Rune har inte så mycket att komma med. Det enda han är lite bättre på är att fjäska in sig hos folk. Ni vet, den där sociala biten. Jag är nog inte så där jättebra på den. Men jag jobbar på det, ska ni veta.
Vet ni vad min matte har hittat på? Hon har dragit med sig hem en hemsk lurvig sak som hon kallar för Dupont. De säger att det är en schäfer valp. Jag tycker att det är ett monster! Ja så nu vill de alltså att jag ska bli kompis med han. Hmm, jag ska tänka på saken. Just nu håller jag på att mobba ut han. Får se om han flyttar ut!!??
Jag har en last oxå. MAT!! Mat är min stora last. Jag bara älskar att äta. Helst det som husse och matte äter, den torra maten som vi får äter jag bara för att inte svälta. Och det resulterade ju så klart i att jag blev lite rund. Ja ja! Inte mycket, bara en smula.
Husse och matte köpte hem en gungstol för ett tag sedan. Och gissa vems den är? Min så klart! Min favorit syssla är att snurras i den. Jag blir lite snurrig av det men det gör inget. Jag bara älskar det!

Ja, det var lite om lilla mig. Kram på alla kattälskare därute.

UPDATE: Lilla Cat finns tyvärr inte med oss längre. Hon fick avlivas pga sjukdom i april 2009. Cat är väldigt saknad! Det var en härlig liten dam det här. ♥

Hej hej!
Blossom heter jag! Jag är en Ragdoll Blå Colourpoint. Jag är född 27/1-07 i Örebro.
Jag bor tillsammans med mina tre kattkompisar: Leo och Disney och Elvis och så husse och matte så klart.
Jag är väldigt ”kvinnlig” av mig. Matte kallar mig ”princessa på ärten”, inte mig emot!
Jag tycker om mattes vilda lekar. När hon jagar mig genom hela lägenheten, eller när vi leker kurragömma. Jag tycker om att bli tvättad av min kompis Leo och Elvis är min stora kärlek här i livet. Jag stormtrivs i våran nya lägenhet. Jag gillar att röra på mig och här har vi lite mera plats för bus. ME LIKE!
Jag tycker dock inte om när Leo blir bitsk, vilket han ibland blir. Då springer jag och gömmer mig hos matte och gapar högt så att de kommer på en gång och räddar mig. Det är inte SÅ farligt men ni förstår, det är lika bra att göra lite oväsen för då räddar de mig på en sekund.
Min kompis Disney är en rolig prick. Vi leker mer och mer nft när hon har blivit lite större.
Jag älskar äventyr!!! Det är så roligt att få komma ut och se lite av den stora världen. Plus att alla som träffar mig tycker att jag är så bedårande vacker. Alltid lika kul med komplimanger! Jag är ingen utekatt (förstå mig rätt) och har inga planer på att bli det heller. Men ibland får jag följa med matte och husse och då trivs jag som bäst.
Förut så tyckte jag mest om min husse. Det var Han och Jag, men på senare tid har jag märkt att min matte, hon är inte så tokig hon heller. Hon är en ganska rolig lekkompis.

De här tre orden beskriver mig ganska bra: vacker, kvinnlig och smart. Mattes princessa på ärten. Ja, det är jag det!

Hej!
Det är jag som är Disney. Jag är en Golden Shaded Perser tjej. Jag är född 10/9-07 i Stockholm.
Jag bor ihop med mina kattkompisar Leo och Blossom och Elvis. Och matte och husse så klart.
Matte kallar mig för busa. Undrar varför!?
Jag gillar att sätta fort på dammråttorna här hemma.
Jag är nog lite pipig av mig, men alla kan väl ha en nackdel?
Min stora kärlek här i världen är min kompis Leo. Hade ni sett honom så hade ni förstått. Sån snygging!!
Att titta på sport på tv är en favoritsyssla.
Jag gillar mat men jag går inte upp i vikt. Det oroar min matte, men jag tycker att det är skönt att inte ha ngn övervikts problem. Alla andra verkar ha det.
Små bollar är mina favoriter. De är snabba de små rackarna. Kul när det går undan!

Ja, det var lite om mig.
Tjingeling!