Jag har nyligen köpt en ny kattbok. 🙂 (Boken tänkte jag skriva om i ett annat inlägg) Nu tänkte jag skriva om ett intressant kapitel som jag läste i boken, nämligen kattens sociala liv.
Vill katter verkligen ha en kattkompis? Nej, om du frågar forskare och vetenskapsmän. Ja, om du frågar kattägare.
Per Jensen, professor i etologi (läran om djurs beteende) har gjort studier om katter och han hävdar att katter är ensamdjur som bara söker sig till varandra under parningsperioder.
Vetenskapsmän säger att katter tycker inte om varandra. De bara accepterar varandra inom sitt revir.
Ännu värre är det att vetenskapsmännen hävdar att katter inte älskar sina kattägare, att de ser oss som matmaskiner. 🙂
Kattägarna tycker att katter har visst utbyte av varandra. Att de älskar både sin matte/husse och sin/sina kattkompisar.
Slutsatsen i artikeln var: En katt – om katten själv får välja, flera katter – om människan får välja!
Ja, vad säger man!? 🙂
Jag tycker nog ändå att det ligger något i det de säger. Men det låter så hemskt. Men å andra sidan så behöver ju inte allting vara svart eller vit, det kan faktiskt vara lite grått oxå. Eller!?
Det finns säkert katter som vill vara ensamkatter. Men det finns säkert oxå sådana som uppskattar kattsällskap. Jag tror inte att man behöver dra alla över en kam. Katter har ju faktiskt olika personlighet de oxå. Precis som vi människor.
Eller vad tycker ni kattmänniskor därute!?
