Bombel
Bombel kallas även Bombli blev bara 4 år gammal. Han var min första katt och det var tack vare honom som min kärlek för katter väcktes. Han var bara e vanlig gråvit bondkatt men han var så mycket mer än så för mig. Än idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket så det ont. Varje gång jag tänker på att han är borta får jag tårar i ögonen. Det här inlägget är väldigt svårt för mig att skriva. Det river upp gamla sår. Men jag vill ändå göra detta! Kanske mest för mig själv så jag aldrig glömmer hur det var att ha honom i mitt liv i 4 år. Bara 4 år..
Här kommer historien om den vanligaste och den mest underbara katten som funnits på denna jord!
Bombel föddes i Göteborg vid Redbergsplatsen 14 juli 2000.
Min bror och hans dåvarande sambo såg en annons i tidningen och ringde upp kvinnan med kattungarna. De hade 2 semilånghåriga och 2 korthåriga kattungar till salu. Han och hans sambo bestämde sig för en semilånghårig kattunge. När jag hade sett kattungen ville jag oxå ha en. Men jag ville han en korthårig. Dagen efter ringde jag upp kvinnan och hon sa att jag kunde komma och hämta kattungen. Det gjorde jag. Jag kom tomhänt med spårvagnen. Hon frågade om jag hade en kattbur och det hade jag ju inte. Hon hittade en liten kartong och gjorde ett litet hål i den. Hämtade en kattunge och frågade om jag ville ha denna. Jag sa JA. Hon packade ner kattungen i kartongen, knöt ett snöre runt om, jag betalade 50 kr och gick därifrån. Idag kan jag inte förstå att hon lämnade ifrån sig kattungen till en sådan som mig. Visst, jag hade ett gott hjärta, men det syntes väl att jag inte kunde något om katter!? Jag hade ingen aning om hur det är att ha katt. Vem har ansvaret i sådana fall? Den som köper eller den som säljer? Jag hade ju såklart hämtat kattungen dagen efter med buren om hon hade sagt till mig vad jag ska göra. Men hon sa inget. Och jag var ju glad att kunna ta hem den. Jag ville ta den innanför jackan men det fick jag inte. Det var ju tur!!! Det hade vart bekvämare för den men säkert inte säkrare.
Jag tycker faktiskt att det är uppfödarens ansvar att försäkra sig om att de lämnar kattungen till en som kan ge den ett bra liv. Till en människa som vet vad den ger sig in på.
Hur som helst, fel var det iaf!
Men vi kom iaf hem. Vi stannade till hos en kompis till mig. Då var Bombel väldigt lung. Han la sig på en filt och sov. Vi kunde gosa en liten stund. Han var så underbart söt. Det kan ni se på det första kortet. Men när vi väl kom hem blev han konstig. Han sprang och gömde sig bakom tvn. Där satt han ett bra tag. Varje morgon väckte han mig kl 7 i 3 dagar i sträck, men när jag ville ta han så sprang han och gömde sig. Sista morgonen blev det tyst efter en liten stund så jag började undra. Jag gick upp och ropade efter honom, men ingen katt syntes till. Jag fick panik. Vart tog han vägen? Jag bara satte mig ner i köket och väntade. Då kom han ut. Han satt under köksskåpen. Han hittade ett litet hål och kröp in. Det dröjde även några dagar innan han lärde sig att hoppa upp på sängen. Men när han väl lärde sig det, blev det en favoritplats!
Det tog ett bra tag innan vi blev kompisar. Men när vi väl blev det så blev vi oskiljaktiga. Han var med överallt. Det sägs att katter vänjer sig vid platser och inte vid människor. Jag tror inte på det. Han var ett undantag men även våra missar är ett undantag.
Vi somnade alltid tillsammans. Mamma brukade säga att hon visste när jag var på väg hem för han satte sig då vid dörren och väntade. Då visste hon att jag kommer hem snart. Han var ofta med när jag badade. Han satt på badkarskanten. Han var en perfekt vän!! I en perfekt värld hade han fortfarande funnits i mitt liv.
Det fanns bara ett problem med Bombel. Han kissade inne. Han bajsade i kattlådan men kissade lite överallt. Han kissade på alla golv och mattor. Så länge jag bodde själv så kunde jag stå ut med detta. Det var jobbigt men tanken på att avliva honom fanns inte. Han kissade från dag 1. Men vissa omständigheter gjorde att jag inte kunde bo själv längre, jag var tvungen att flytta hem igen. Efter 2 år gick det inte längre. Mamma gick med på mycket. Tog bort alla mattorna, slängde många mattor som var dränkta i kattkiss. Men när man ständigt oroar sig att inte trampa i en kisspöl så får man nog. När alla andra är arga på katten och man inget kan göra blir det bara jobbigt.
Sommaren 2004 fick jag ta ett beslut. Då fick alla nog av kattkiss och kattkisslukt överallt. Det var det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta. Det finns inget rätt och fel där. Jag gjorde allt jag kunde. Testade allt möjligt men inget hjälpte. Jag funderade på att adoptera bort han men det skulle jag aldrig klara. Om inte jag kunde stå ut med det som älskade honom över allt annat vem skulle kunna göra det då? Hur jag än vände och vred på det såg jag ingen lösning. För om inte min familj kunde stå ut med det för min skull, hur skulle då min blivande sambo kunna göra det?
Det gjorde så ont och det gör det även idag, 4 år senare! Det sägs att tiden läker sår men i det fallet stämmer inte det. Det här är det tuffaste inlägget jag någonsin skrivit! Det gör så ont bara jag tänker på det!
När jag till slut bestämde att det fanns ingen lösning, att jag måste avliva han blev jag helt paraliserad. Jag klarade inte ens av att ringa en veterinär. Inte ens kolla upp var det fanns en veterinär. Tårarna bara forsade nedför mina kinder så fort jag tänkte på det. Till slut sa jag att jag klarar inte det! Det går bara inte! Jag bad min bror ringa en veterinär. Jag höll på att gå sönder. Sista dagen grät jag mest hela tiden. Jag ville hela tiden åka själv med han till veterinären, men min familj sa att det kanske inte är så bra om jag kör i det läget. Min bror erbjöd sig att köra mig. Men när den dagen kom, brast det bara. Jag klarade inte ens av att åka med. Det är den värsta dagen i mitt liv. Jag bara grät floder och ville dö! Jag kunde inte äta, inte sova och tårarna bara rann.
Det gjorde så ont i mig och det gör det än idag! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte åkte med. Att han fick somna in ensam! Men jag klarade inte det då och jag skulle inte klara det idag heller!! Det gör bara för ont..
Jag hoppas ingen skulle behöva gå igenom något sådant här!
Jag ringde till veterinären en vecka senare för att höra hur det gick. Och tjejen som svarade var så förstående. Hon berättade att han somnade in lugnt och stilla. Att allt gick bra! Det kändes skönt att höra men smärtan kommer aldrig att försvinna! Det bästa hade varit om han fanns kvar i mitt liv och det näst bästa i sådana fall att jag kunde varit med honom in i det sista! Det kommer alltid att förfölja mig, hur jag än bär mig åt!
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! En stor bit av mitt hjärta tillhör den mest ”vanliga” katten, den gråvita bondkatten! Hur många sådana finns här på jorden? Men han kommer alltid att vara något extra!!!! Och jag kommer alltid att gråta över hans öde!!!!!
Bombel 14/7-00 – 30/7-04
