Till minne av våran älskade Cindy

Glömmer aldrig första gången jag såg dej….
Jag och min sambo skulle åka och titta på en blå perser pojk till min mormor.
Väl där så fanns det ett tiotal kattungar och ett tiotal vuxna katter -rena paradiset för en kattälskare som mej… De små skutta omkring och busade… MEN det var bara EN jag såg och det var lilla blåvita tjejen med de stora runda ögonen  -du var det sötaste jag sett, kunde inte slita ögonen ifrån dej… Absolut kärlek vid första ögonkastet… Vi skulle ju inte ha någon katt vi hade ju två hemma men uppfödaren såg väl att jag var helt betagen så hon sa att jag kunde få köpa en också men du var inte till salu -var meningen att du skulle stanna hos uppfödaren som avelshona…

MEN efter tag så sa uppfödaren att hon kunde tänka sej att sälja dej till rätt person… Hon sa också att hon säkert skulle ångra sej… Men jag tror hon såg att vi föll för dej pladask…Hade bestämt en liten blå perser pojk till min mormor vid namn Cowboy. Vi bestämde att vi skulle åka hem och tänka över det, väl hemma så slängde mej på telefonen och ringde uppfödaren och frågade om vi verkligen fick köpa dej och då sa hon -ja det känns så rätt…

Och vi var så glada att få in dej i våra liv… Kan sammanfatta dej med 4 ord: snäll, glad, smart och bestämd… Och det har du tydligen från din mamma, som uppfödaren hade hos sej, så ni ska ha varit jättelika… Du är den enda katt jag sett som viftade på svansen av glädje… och klurade ut det mesta -ibland undrade jag om du inte förstod allt vi sa -man såg så tydligt i ditt ansikte att du förstod…. Så uttrycksfullt ansikte… Bestämd var du också… Ville du nåt så kom det ett bestämt jam med din hesa góa röst och fattade man inte så kom du upp du så nära du kunde för att visa att du ville nåt och det NU… När vi skulle gå ut på gården så satt du vid dörren och vänta tills jag var färdig, sen sprang du ner och satte dej vid ytterdörren och vänta så jag fick ta på halsbandet och väl ute så gick du som en hund -i din egen takt förstås… När du kom till oss så tog det tre dagar, sen du var uppe på mamis kudde och mjölktrampa i håret och det fortsatte du med i alla år… La jag mej inte fort nog så kom det ett bestämt uttdraget jaaaam, sen trampa du och spann så det dundra…

Du fick problem med dina ögon när du var 2 år och fick operera dom flera ggr. Men inte värre än att du kunde se iaf och för oss var du ju vackrast ialla fall…Gör ont i hjärtat om din sista tid med astma och lunginflammation som sedan blev kronisk… Du togs ifrån oss alldeles för tidigt och vi saknar dej så mycket…

Jag drömde mardrömmar i 10 mån om din sista tid på blåstj-djursjukhus… Sista gången jag drömde om dej var i februari, nästan 1 år efter att du somna in…
Du var så glad, kom och ”bumba” dej mot mina ben och visade bara som du kunde hur glad du var… Var precis som du ville säga – ”jag har det bra nu mami sluta va lessen…” Efter det har jag inte drömt några mardrömmar om dej… Vi kommer alltid att sakna dej och önska att slutet varit bättre för dej…

För oss var du inte ”bara” en katt utan en älskad familjemedlem och vän med en stor personlighet…
Som gav så mycket glädje…
Våran egen lilla prinsessa…
Vi är så glada och tacksamma att vi fått lära känna dej…
För alltid i våra hjärtan… Mamis stora lilla tös!

Lonely spice girl ”Cindy”
23/3-98 – 27/3-08
Ögon kan tindra munnen kan le…. sorgen i hjärtat kan ingen se

För alltid i våra hjärtan
Mami, papsen och dina ”syskon”

Den upphittade Katten Gustav

Den underbara katten Gustav finns inte längre med oss. Han blev sämre och sämre och till slut så beslutade vi att det var bättre för honom att somna in. Han verkade inte må riktigt bra det sista. Han jamade mycket och noprade sin päls, detta lämnade stora kala fläckar på hans kropp. En natt höll han på att bli tagen av en räv. Han var gammal, svag och blind på ena ögat. Han klarade sig inte bra längre.
Vi tyckte att det var mer humant att låta honom somna in med än att vänta på att en räv eller ett annat djur tar honom. För det var nog bara en tidsfråga.

Gustav

Du dök upp från ingenstans en decembernatt
och flyttade in i mitt hjärta
Vi vet inte vem du ”är”
och vart du kommer ifrån
Vi vet inte vad du gått igenom
Men vi vet
Att du har haft det bra din sista tid i livet
Att du inte frös och var hungrig medans du bodde under vårt tak
Att du inte råkade illa ut medans vi vakade över dig

Men framför allt
Att du var älskad
Att du inte har lämnat denna jord betydelselös
Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar
För alltid, lilla gubben!
FÖR ALLTID

♥  Tack för att du valde oss  ♥

Älskad & Saknad

Katten Gustav
… – 9/6-09

Lilla Frasse hann bara bli 1,5 år gammal!

Frasse var väldigt kelig. Han älskade att ligga och gosa med barnen och när han inte gjorde det var han ute på äventyr. Han var ute varje dag – men ville alltid komma in för natten. En dag kom han inte tillbaka och familjen hittade honom sedan överkörd inte långt ifrån hemmet. Så fruktansvärt hemskt!! Jag blev så ledsen när jag hörde detta!!
Tänk så många katter får sätta sina liv till ute på vägarna? Ush..
Han var även kräsen med maten, det som gick bra en dag, gick inte alls nästa dag.
Frasse låg gärna och slöade men tyckte även om att busa.
Frasse var en äkta familjekatt!

Frasse Midsommar 2007 – Januari 2009

Bombel

Bombel kallas även Bombli blev bara 4 år gammal. Han var min första katt och det var tack vare honom som min kärlek för katter väcktes. Han var bara e vanlig gråvit bondkatt men han var så mycket mer än så för mig. Än idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket så det ont. Varje gång jag tänker på att han är borta får jag tårar i ögonen. Det här inlägget är väldigt svårt för mig att skriva. Det river upp gamla sår. Men jag vill ändå göra detta! Kanske mest för mig själv så jag aldrig glömmer hur det var att ha honom i mitt liv i 4 år. Bara 4 år..
Här kommer historien om den vanligaste och den mest underbara katten som funnits på denna jord!

Bombel föddes i Göteborg vid Redbergsplatsen 14 juli 2000.
Min bror och hans dåvarande sambo såg en annons i tidningen och ringde upp kvinnan med kattungarna. De hade 2 semilånghåriga och 2 korthåriga kattungar till salu. Han och hans sambo bestämde sig för en semilånghårig kattunge. När jag hade sett kattungen ville jag oxå ha en. Men jag ville han en korthårig. Dagen efter ringde jag upp kvinnan och hon sa att jag kunde komma och hämta kattungen. Det gjorde jag. Jag kom tomhänt med spårvagnen. Hon frågade om jag hade en kattbur och det hade jag ju inte. Hon hittade en liten kartong och gjorde ett litet hål i den. Hämtade en kattunge och frågade om jag ville ha denna. Jag sa JA. Hon packade ner kattungen i kartongen, knöt ett snöre runt om, jag betalade 50 kr och gick därifrån. Idag kan jag inte förstå att hon lämnade ifrån sig kattungen till en sådan som mig. Visst, jag hade ett gott hjärta, men det syntes väl att jag inte kunde något om katter!? Jag hade ingen aning om hur det är att ha katt. Vem har ansvaret i sådana fall? Den som köper eller den som säljer? Jag hade ju såklart hämtat kattungen dagen efter med buren om hon hade sagt till mig vad jag ska göra. Men hon sa inget. Och jag var ju glad att kunna ta hem den. Jag ville ta den innanför jackan men det fick jag inte. Det var ju tur!!! Det hade vart bekvämare för den men säkert inte säkrare.
Jag tycker faktiskt att det är uppfödarens ansvar att försäkra sig om att de lämnar kattungen till en som kan ge den ett bra liv. Till en människa som vet vad den ger sig in på.
Hur som helst, fel var det iaf!
Men vi kom iaf hem. Vi stannade till hos en kompis till mig. Då var Bombel väldigt lung. Han la sig på en filt och sov. Vi kunde gosa en liten stund. Han var så underbart söt. Det kan ni se på det första kortet. Men när vi väl kom hem blev han konstig. Han sprang och gömde sig bakom tvn. Där satt han ett bra tag. Varje morgon väckte han mig kl 7 i 3 dagar i sträck, men när jag ville ta han så sprang han och gömde sig. Sista morgonen blev det tyst efter en liten stund så jag började undra. Jag gick upp och ropade efter honom, men ingen katt syntes till. Jag fick panik. Vart tog han vägen? Jag bara satte mig ner i köket och väntade. Då kom han ut. Han satt under köksskåpen. Han hittade ett litet hål och kröp in. Det dröjde även några dagar innan han lärde sig att hoppa upp på sängen. Men när han väl lärde sig det, blev det en favoritplats!

Det tog ett bra tag innan vi blev kompisar. Men när vi väl blev det så blev vi oskiljaktiga. Han var med överallt. Det sägs att katter vänjer sig vid platser och inte vid människor. Jag tror inte på det. Han var ett undantag men även våra missar är ett undantag.
Vi somnade alltid tillsammans. Mamma brukade säga att hon visste när jag var på väg hem för han satte sig då vid dörren och väntade. Då visste hon att jag kommer hem snart. Han var ofta med när jag badade. Han satt på badkarskanten. Han var en perfekt vän!! I en perfekt värld hade han fortfarande funnits i mitt liv.
Det fanns bara ett problem med Bombel. Han kissade inne. Han bajsade i kattlådan men kissade lite överallt. Han kissade på alla golv och mattor. Så länge jag bodde själv så kunde jag stå ut med detta. Det var jobbigt men tanken på att avliva honom fanns inte. Han kissade från dag 1. Men vissa omständigheter gjorde att jag inte kunde bo själv längre, jag var tvungen att flytta hem igen. Efter 2 år gick det inte längre. Mamma gick med på mycket. Tog bort alla mattorna, slängde många mattor som var dränkta i kattkiss. Men när man ständigt oroar sig att inte trampa i en kisspöl så får man nog. När alla andra är arga på katten och man inget kan göra blir det bara jobbigt.
Sommaren 2004 fick jag ta ett beslut. Då fick alla nog av kattkiss och kattkisslukt överallt. Det var det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta. Det finns inget rätt och fel där. Jag gjorde allt jag kunde. Testade allt möjligt men inget hjälpte. Jag funderade på att adoptera bort han men det skulle jag aldrig klara. Om inte jag kunde stå ut med det som älskade honom över allt annat vem skulle kunna göra det då? Hur jag än vände och vred på det såg jag ingen lösning. För om inte min familj kunde stå ut med det för min skull, hur skulle då min blivande sambo kunna göra det?

Det gjorde så ont och det gör det även idag, 4 år senare! Det sägs att tiden läker sår men i det fallet stämmer inte det. Det här är det tuffaste inlägget jag någonsin skrivit! Det gör så ont bara jag tänker på det!
När jag till slut bestämde att det fanns ingen lösning, att jag måste avliva han blev jag helt paraliserad. Jag klarade inte ens av att ringa en veterinär. Inte ens kolla upp var det fanns en veterinär. Tårarna bara forsade nedför mina kinder så fort jag tänkte på det. Till slut sa jag att jag klarar inte det! Det går bara inte! Jag bad min bror ringa en veterinär. Jag höll på att gå sönder. Sista dagen grät jag mest hela tiden. Jag ville hela tiden åka själv med han till veterinären, men min familj sa att det kanske inte är så bra om jag kör i det läget. Min bror erbjöd sig att köra mig. Men när den dagen kom, brast det bara. Jag klarade inte ens av att åka med. Det är den värsta dagen i mitt liv. Jag bara grät floder och ville dö! Jag kunde inte äta, inte sova och tårarna bara rann.
Det gjorde så ont i mig och det gör det än idag! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte åkte med. Att han fick somna in ensam! Men jag klarade inte det då och jag skulle inte klara det idag heller!! Det gör bara för ont..
Jag hoppas ingen skulle behöva gå igenom något sådant här!
Jag ringde till veterinären en vecka senare för att höra hur det gick. Och tjejen som svarade var så förstående. Hon berättade att han somnade in lugnt och stilla. Att allt gick bra! Det kändes skönt att höra men smärtan kommer aldrig att försvinna! Det bästa hade varit om han fanns kvar i mitt liv och det näst bästa i sådana fall att jag kunde varit med honom in i det sista! Det kommer alltid att förfölja mig, hur jag än bär mig åt!
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! En stor bit av mitt hjärta tillhör den mest ”vanliga” katten, den gråvita bondkatten! Hur många sådana finns här på jorden? Men han kommer alltid att vara något extra!!!! Och jag kommer alltid att gråta över hans öde!!!!!

Bombel 14/7-00 – 30/7-04

Den här kategorin tänkte jag ägna åt de katter som av någon anledning är borta från jordelivet. Antingen att de dött av någon sjukdom, blivit avlivade av någon anledning eller bara försvunnit från våra liv på något förklarligt eller oförklarligt sätt.

Vill du att just DIN älskade katt ska få en speciell plats att vara på får du väldigt gärna maila mig lite information som du vill att jag ska publicera och en bild eller en video på katten.

Anledningen till att jag skapar en sådan kategori är att jag själv har just en sådan katt i mitt hjärta och jag vill gärna att han ska få en speciell plats att vila på!

Han är borta från jordelivet men han kommer aldrig att försvinna från mitt hjärta!

Hejsan! Det är jag som är Lisa! Jag bor söder om Göteborg med min matte och husse.
Jag är en utekatt. Kommer och går som jag vill. När klockan närmar sig 4 på morgonen vill jag gärna ha lite sällskap. Jag är även lite hungrig då. Husse eller matte måste gå med ut i köket och hålla mig sällskap. Då blir jag väldigt nöjd och har jag inte ändrat mig så går jag oxå ut en stund annars så tycker jag att det duger lika bra att bli jagad lite grann så jag blir av med lite överskottsenergi!

En annan viktig del i mitt liv är en skinkbit till frukost. Utan en liten skiva kokt skinka till frukost blir min dag grå och tråkig!
Och kudden jag ligger på, den ”fick” jag av min matte.

Det är härligt att vara mig!

UPDATE: Lisa finns tyvärr inte med oss längre. Hon avlivades i februari 2011. Hon är väldigt saknad av alla men mest av sin husse. ♥

Hej på er!
Om ni undrar så är det jag som är Cat. Jag bor ihop med Rune. Han är min kompis!
Ja, så hur är jag!? Jag är bäst! Det är jag som är ”herren på täppan” här hemma om man säger så. Rune har inte så mycket att komma med. Det enda han är lite bättre på är att fjäska in sig hos folk. Ni vet, den där sociala biten. Jag är nog inte så där jättebra på den. Men jag jobbar på det, ska ni veta.
Vet ni vad min matte har hittat på? Hon har dragit med sig hem en hemsk lurvig sak som hon kallar för Dupont. De säger att det är en schäfer valp. Jag tycker att det är ett monster! Ja så nu vill de alltså att jag ska bli kompis med han. Hmm, jag ska tänka på saken. Just nu håller jag på att mobba ut han. Får se om han flyttar ut!!??
Jag har en last oxå. MAT!! Mat är min stora last. Jag bara älskar att äta. Helst det som husse och matte äter, den torra maten som vi får äter jag bara för att inte svälta. Och det resulterade ju så klart i att jag blev lite rund. Ja ja! Inte mycket, bara en smula.
Husse och matte köpte hem en gungstol för ett tag sedan. Och gissa vems den är? Min så klart! Min favorit syssla är att snurras i den. Jag blir lite snurrig av det men det gör inget. Jag bara älskar det!

Ja, det var lite om lilla mig. Kram på alla kattälskare därute.

UPDATE: Lilla Cat finns tyvärr inte med oss längre. Hon fick avlivas pga sjukdom i april 2009. Cat är väldigt saknad! Det var en härlig liten dam det här. ♥