Hej
Ibland blir jag chockad när jag går in på bloggen och ser att det har gått så lång tid sen sista inlägg. 21 februari? Va, tänker jag. Det är ju 5 mars idag. När har de dagarna hunnit gå förbi liksom? Fattar ingenting!
Men det kanske betyder att man är en upptagen människa? För att man upplever att tiden går så fort? Jag vet inte. Men fort går det. Man vaknar väl om några veckor och är 53 år gammal. 🙂 Det vore ngt!
Hur som helst. Vi mår iaf hyfsat bra förutom att både jag och Vanessa har åkt på en enveten förkylning. Vi smittar varandra känns det som. Men vi hoppas att den snart ge sig!
Det som är nytt är att jag har börjat jobba lite smått. Vi har valt att vänta med förskolan till augusti så jag och mannen delar på det sista halvåret med 50% var. Känns skönt. Både att mannen får mysa hemma ett tag och att jag får komma ut till folk men också att Vanessa får vara hemma så länge som vi velat från början. Hon blir 1 år och 9 månader när det är dags för förskola, och det tycker jag är ok. Att lämna henne nu eller för några månader sen hade känts fruktansvärt jobbigt. Men nu slipper vi det och vi är otroligt glada för det.
Vanessa och katterna har verkligen funnit varandra eftersom Vanessa älskar kattleksaker. Favoriten just nu är vippor. Inte alla dock. Hon har valt ut ett par stycken som hon bär runt på. Hon går runt här hemma med dem och viftar och blir superglad när alla katterna hänger med vart hon än går. Hon älskar det! Hon tjuter när katterna försöker fånga vipporna. De är så söta tillsammans!
På bilden ser ni Vanessa med hennes gåvagn med Leo sittandes i vagnen! Och han njuter, tro det eller ej. Det var han själv som hoppade i vagnen och han hade inget emot att blir körd runt. ♥
Det är en annan sort bus som de pysslar med om dagarna. 🙂
Hej Lotta, va glad jag är att du är kvar!
Jag lider med dig verkligen. Det är så tufft att förlora en sån kär liten vän. 🙁
Det finns såna barnspel på Ipaden idag där man har massa bilder på olika saker och om man klickar på bilden så kommer ett ljud. Och bland annat så finns det katt. Och häromveckan när Vanessa klickade på en av kattbilderna i spelet så hörde jag Blosssom jama. Det lät exakt som Blossom. Tårarna bara rann. Det kändes så sorgligt men samtidigt så underbart. Det gör ont att hon inte finns kvar och det måste det får göra.
Jag tycker att det är viktigt att få sörja! Även flera år, kanske resten av livet. Det kan ingen veta. Och man lär sig ju att leva med den sorgen.
Men att få minnas sina kära vänner och sakna dem kan väl inte uppfattas som konstigt?
Berätta lite om Moses om du vill. Hur var han, vad tyckte/tyckte inte han om. Vilka fiffigheter hade han för sig. Jag lyssnar gärna! Kramar
Känns konstigt att bara skriva mitt namn…….jag som alltid skrivit Lotta & Moses