Det finns tydligen 2 versioner av den underbara kattdagboken. Den är ju bara för rolig! 🙂

KATTENS DAGBOK NR 1:

783:e dagen i fångenskap. Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt. Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng. Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat. På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som ”allergi”. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel. De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias..

KATTENS DAGBOK NR 2:

DAG 752 – Mina ägare fortsätter att reta mig med en massa bisarra små dinglande grejer. De äter en massa färskt kött medan jag tvingas äta torrfoder. Det enda som får mig att orka fortsätta är hoppet om att kunna rymma och den lilla tillfredsställelse jag får genom att då och då förstöra någon möbel. Imorron ska jag nog äta upp ännu en krukväxt.

DAG 761 – Idag lyckades jag nästan med att ta död på mina ägare genom att kryssa mellan deras ben när de gick. Måste prova nångång när de står högst upp i trappan. I ett försök att vara äcklig och motbjudande för mina ägare spydde jag än en gång i deras favoritstol -det måste jag testa i deras säng också.

DAG 762 – Sov hela dagen så att jag kunde plåga mina ägare med sömnbrist genom att oavbrutet tigga om mat vid okristligt tidiga timmar.

DAG 765 – Halshögg en mus och släpade in den huvudlösa kroppen i ett försök att få dem att inse vad jag är kapabel till att göra och sätta skräck i dem. De bara kuttrade om vilken duktig katt jag var, hmm. Det gick inte riktigt enligt planerna.

DAG 768 – Jag har till slut upptäckt hur sadistiska de är. Utan någon som helst anledning utsatte de mig för vattentortyr. Hursomhelst, den här gången ingick en brännande, löddrande kemikalie som de kallade ”schampo” i behandlingen. Hurdan är man egentligen som människa om man uppfinner en sådan vätska? Min enda tröst är biten av husses tumme som fortfarande sitter fast mellan mina tänder.

DAG 771 – De hade nån form av möte med sina medbrottslingar. Mig isolerade de totalt under hela tillställningen. Jag kunde höra oväsendet och känna stanken av glasbehållarna de kallar ”öl”. Viktigare är att jag hörde dem säga att isoleringen av mig berodde på min stora makt över något de kallade ”allergi”. Jag måste ta reda på vad det är för något, och hur jag kan vända det till min fördel.

DAG 774 – Jag är övertygad om att de andra fångarna är misslyckade stackare och kanske till och med gratisåkare på tunnelbanan. Hunden släpps ut dagligen och verkar mer än glad över att återvända. Han är uppenbarligen från vettet. Fågeln å andra sidan har blivit en angivare. Han har lärt sig bemästra deras förskräckliga tal (nånting liknande det mullvadarna talar) och pratar med dem då och då. Jag är säker på att han talar om för dem min minsta rörelse. Tack vare metallburen han sitter i, är hans säkerhet tryggad. Men jag kan vänta, det är bara en fråga om tid…