I söndagens (16/11-08) GP läste jag en artikel som handlade om att katter.
Ämne: Katter mår allra bäst på egen hand.
Det hävdar kattpsykologen Susanne Hellman Holmström. Hon tycker att det handlar om att alla katter måste ha sitt revir och andra katter på deras mark är bara inkräktare. Vissa katter kan ha glädje av en annan katt medans andra blir bara stressade av att ha en ”kompis” i närheten. Och de katterna som kommer överrens ofta delar upp hemmet i 2 revir.
Ska man ändå ha flera katter i ett hem så ska man absolut inte ha fler än 5. Har man fler än 5 sprids sjukdomar lättare.
Ska man skaffa en kompis till sin katt ska man skaffa en kattunge, tycker kattpsykologen.
Kastrerade katter har lättare att komma överrens. Finns det gott om mat så undviker man bråk.
Jag tycker att det är ett roligt ämne, detta! 🙂
Visst stämmer det säkert till en viss del det hon säger, men samtidigt så tror jag oxå att katter precis som vi människor är olika individer. Vissa kommer man överrens med hur lätt som helst medans andra tål man knappt. Är det inte så!? Varför kan det inte vara så för katter?
Sedan tror jag oxå att de måste få tid att lära känna varann. Att det tar tid att bli ”vänner”. Precis som för oss människor. Hur ofta blir man vän med någon bara efter att ha skakat hand med varann!? Det handlar nog mer om att hitta sin plats. Som att flytta ihop med någon som människa. Det tar tid innan man hittar sin plats och känner sig hemma. Så är det för de flesta.
Jag tror nog mer som att katter har stor nytta av varann, men att ibland så kanske man råkar skaffa två så olika individer som inte tål varann. Som kanske aldrig hade ens tittat åt den andre om de fick välja och nu är de tvungna att leva tillsammans och dela det mesta. Det är tragiskt. Men sånt vet man ju inte i förväg.
Sedan kanske man inte behöver ha 5 st bara för det. Men två katter är inte för många. Endast om man har väldigt otur och råkar skaffa sådana som inte kan komma överrens.
Om jag ska ta vårat fall som exempel så tycker jag att det funkar bra mellan alla. Vi har ju 3 st som sagt. Det enda som jag kan se som störande i deras bekantskap är det att de inte är på samma nivå när de ska leka alla gånger. Disney vill t.ex springa när hon ska leka, medans för Leo är det hårda tag som gäller och Blossom är lite bitsk. Disney får igång alla när hon rusar som en galning i ilfart men sen blir hon biten. Blossom är lite för hårdhänt mot Disney medans Leo är för hårdhänt mot Blossom och Disney är fortfarande för liten så han är inte på henne så mycket.
Men ibland så kan de leka väldigt fint. De tvättar varandra och de sover ihop ibland. Så jag tycker att det är fel att säga att katter inte har nytta av varann. Det har de i de flesta fall fast kanske på olika sätt. Vissa leker ihop, andra sover ihop, tvättar varann och vissa kanske tycker att det bara är trevligt att det finns någon mer i närheten. Och vissa blir bästa vänner!
Jag tycker inte att vi ska dra alla över en kam. Katter är individer!
Eller!? Vad säger ni kattägare därute??
