♥ VÅRA KATTER ♥

Sjukstuga & Bus

Hej
Ibland blir jag chockad när jag går in på bloggen och ser att det har gått så lång tid sen sista inlägg. 21 februari? Va, tänker jag. Det är ju 5 mars idag. När har de dagarna hunnit gå förbi liksom? Fattar ingenting!

Men det kanske betyder att man är en upptagen människa? För att man upplever att tiden går så fort? Jag vet inte. Men fort går det. Man vaknar väl om några veckor och är 53 år gammal. 🙂 Det vore ngt!

Hur som helst. Vi mår iaf hyfsat bra förutom att både jag och Vanessa har åkt på en enveten förkylning. Vi smittar varandra känns det som. Men vi hoppas att den snart ge sig!

Det som är nytt är att jag har börjat jobba lite smått. Vi har valt att vänta med förskolan till augusti så jag och mannen delar på det sista halvåret med 50% var. Känns skönt. Både att mannen får mysa hemma ett tag och att jag får komma ut till folk men också att Vanessa får vara hemma så länge som vi velat från början. Hon blir 1 år och 9 månader när det är dags för förskola, och det tycker jag är ok. Att lämna henne nu eller för några månader sen hade känts fruktansvärt jobbigt. Men nu slipper vi det och vi är otroligt glada för det.

Vanessa och katterna har verkligen funnit varandra eftersom Vanessa älskar kattleksaker. Favoriten just nu är vippor. Inte alla dock. Hon har valt ut ett par stycken som hon bär runt på. Hon går runt här hemma med dem och viftar och blir superglad när alla katterna hänger med vart hon än går. Hon älskar det! Hon tjuter när katterna försöker fånga vipporna. De är så söta tillsammans!

På bilden ser ni Vanessa med hennes gåvagn med Leo sittandes i vagnen! Och han njuter, tro det eller ej. Det var han själv som hoppade i vagnen och han hade inget emot att blir körd runt.

Det är en annan sort bus som de pysslar med om dagarna. 🙂

Hur har ni det?

spacer

Katten Leo & Vanessa leker

Nu börjar det hända grejer i relationen mellan Vanessa och katterna. Hon visar mer och mer intresse för katterna ju större hon blir och det är kul. Och inte bara genom att peka på dem och skrika (hon ropar på dem) 🙂 utan nu visar hon det genom att krama och klappa dem. Jag råkade hitta en liten favoritvippa till katterna och den älskar hon. Det är den som har enat dem. Katterna älskar den och Vanessa vill jämt bära på den. Detta resulterar i att hon ofta har katter runt sig som accepterar mycket bara för att få leka med vippan.

Häromdagen lyckades jag att fånga det här! 

Leo&Vanessa

Disney & Elvis håller sig också i närheten..

Leo&Vanessa

Leo är helt inne i leken..

Leo&Vanessa

Och där fick han den… nästan!

Leo&Vanessa

spacer

Cool kattbild

Jag älskar att leka med bildredigering! Men eftersom man lätt fastnar en bra stund när man ska hålla på med det så brukar det inte bli så ofta jag får tid att göra det längre. Men då är det desto roligare när jag väl får till det. 🙂

Den här bilden blev riktigt cool tycker jag. Vad tycker ni?

spacer

Årets julklapp – kattmynta morot

Tanken var att alla kissar skulle få varsin julklapp i år precis som det brukar vara. Men julen kom och julen gick och till slut så bestämde vi att om det skulle bli någon julklapp i år så fick det bli en som de fick dela på. Så så fick det bli!

Men det var Leo som bestämde vad det skulle bli! Det var han som nosade sig till den och vägrade släppa den så han fick så klart behålla den. Men han fick snällt dela med sig av den till Disney. Hon älskar också kattmynta. Elvis är dock mer intresserad av vippor så han var rätt så ointresserad av den. Han tyckte att Leos och Disneys engagemang i kattmynta moroten var roligare än själva moroten.

Så här gick det till när Leo & Disney fick sin efterlängtade morot.

Leo nosar...

Leo nosar på den och biter försiktigt med ena tanden…

Känner..

..känner lite lätt med tassen..

..och tvättar den med omsorg!

Medans Disney fångar den..

Medans Disney kastar sig över den..

..tuggar och sparkar på den..

och håller hårt!

..och innan hon lämnar sitt döda bytet så kramas de en stund. 🙂

spacer

Grattis Elvis – 4 år

♥ Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Elvis födelsedag! 

Det är lite skrämmande att den minsta av våra små hjärtegryn redan hunnit bli 4 år. Leo är 7 år och Disney blir 7 år i september. Det känns lite deppigt med deras födelsedagar nuförtiden måste jag erkänna. Det är klart att det är viktigt att fira dem ändå men det är med lite sorg i hjärtat. Det känns som att man firar att de blir äldre, vilket i sin tur betyder att de är närmare slutet. Ingen kul tanke.. 🙁

Efter Blossoms död så blev vi påminda om att deras tid hos oss är begränsad och man vet inte hur lång tid vi har kvar tillsammans. Och det är deppigt!
Man kanske inte ska analysera så mycket för det är så det är men lite sorgligt är det allt, det ska jag inte sticka under stol med.

Hoppas att ni sitter på lite roligare tankar än så här. Jag känner mig lite deppig.. Stackars Elvis som ska fylla år så nära Blossom. Man kommer nog alltid att tänka på henne de här dagarna. Men jag hoppas att positiva minnen av Bloss ersätter de här tankarna med tiden. För det finns mycket fint att minnas! 

Men vi säger HIPP HIPP HURRA för Elvis iaf. Vår underbara & mysiga kille.. Han skänker oss mycket glädje och kärlek!

Natti Natti

spacer

Blossoms födelsedag!

Idag är det en tung dag i vår lilla familj!

Idag är det Blossoms födelsedag och hon skulle ha blivit 7 år och den 23 januari var det exakt ett halv år sedan Blossom fick somna in. Det känns jobbigt att skriva det här och saknaden efter henne är fortfarande enorm. Jag blir tårögd varje gång jag tänker på henne. Jag ser henne skutta runt här hemma dagligen i mina tankar. Så även om det känns jobbigt att skriva det här så känns det väldigt skönt att ha en anledning att skriva om henne. Att hon fortfarande finns med i familjen fast på ett annat sätt nu, genom våra minnen.

Vår älskade Blossom du är så otroligt saknad! Det går inte en dag utan att vi tänker på dig. Och vi önskar så klart att du var här idag! Men vi får hoppas att du har det underbart där du är nu.. 

spacer

Katten Leo friseras!

Igår var det äntligen dags för Leo att bli klippt. Det var verkligen på tiden! Hans päls var så smutsig och så lång. Han vantrivdes ganska mycket nu när pälsen verkligen har fått växa till sig såpass.

Men nu när vi har ett litet barn hemma som behöver oss i stort sätt hela tiden så får tyvärr kissarna vänta med sina behov ibland. Sedan är det vinter så vi funderade på hur bra det är om Leo ska bli korthårig. Men fördelarna övervägde så igår när Vanessa sov middag så hjälptes vi åt att klippa honom. Han gillar inte när han måste ligga still för länge så när man är två så går det snabbt och smidigt.

Som grädde på moset fick han även sin försenade julklapp: Catnip Karat. Mer om det i ett senare inlägg!

 Och så här blev resultatet! En fin & lycklig katt med en mindre lyckad frissa. 🙂

spacer

Hur har ni det?

Hur har ni haft det under jul & nyår? Har ni varit lediga eller jobbat? Har ni skaffat julklappar till era kissar? Vad blev det för skoj i så fall? Nu tycker jag allt att ni är lite för tysta här! Kom igen, prata lite med mig! 🙂

Vi måste ju få igång er lite igen annars blir det ju trist om jag bara ska prata med mig själv!

Vill ni ge mig lite förslag på vad ni vill läsa om eller ska vi kanske köra en tävling? Vad skulle ni vilja ha för pris isf? Jag är inte omöjlig! Kom med förslag! 😉

Hos oss är det bara bra. Leo har börjat bli lite tjatig igen. Det brukar betyda att han är missnöjd med något. Vi tror att det är pälsen. Han har blivit långhårig igen och pälsen har blivit smutsig. Så i helgen ska jag klippa honom och så ska vi även försöka bada honom. Det är dock lite större projekt så vi får se om vi hinner i helgen också eller om vi får ta det lite längre fram.

Disney & Elvis är ovänner. Sedan Bloss försvann så har det blivit lite ”ojämt” i kattgänget på något sätt. Disney & Elvis muckar gräl jämt. Disney väser på Elvis så fort han kommer i närheten och Elvis klappar till Disney så fort hon går förbi. Så de undviker varandra kan man väl säga. Hoppas det går över!! Undrar varför det har blivit så här?

Kom igen nu, prata med mig! Hur har ni det? Berätta! ♥

spacer

Årsresumé 2013

Eftersom jag bloggat så hiiiimla dåligt det här året så tänkte jag kompensera det genom en liten årsresume´. Vad tror ni om det?

Den här bloggen är verkligen värdefull för mig. Den handlar om våra katter som är, har varit och kommer självklart även i fortsättningen att vara en stor del av våra liv och jag är så glad för att jag en dag bestämde mig för att starta den här bloggen. En dag när kissarna inte finns med oss längre så kommer de alltid att finnas kvar här. Minnet är bra men kort och blir inget annat än sämre med åren, då är det väldigt skönt att gå in här och läsa och minnas.
Jag får ju även med en hel del från mitt privatliv i bloggen, trots att jag är ganska anonym. När jag tittar tillbaka i arkiv så får jag upp många fina minnen. Det betyder väldigt mycket för mig!
Kontakten med er är också väldigt roligt, trots att ni inte säger så mycket längre. Men jag ser allt att ni är här. 😉 Hoppas ni tänker prata med mig mer i år annars blir det tjatigt om bara jag ska hålla på. Så mera kommentarer är min önskan från er!

År 2013 har tyvärr varit ett tufft år men några glädjestunder har vi allt haft. ♥

I januari fyllde Blossom 6 år. Vem kunde ana att det skulle bli hennes sista födelsedag. 🙁 Dessvärre var vi inne i en bebisbubbla så Bloss blev inte firad något vidare. Men livet är som det är ibland och nu i efterhand grämer jag mig lite men jag vet att jag gjorde så gott jag kunde där & då.

I februari var det dags för Elvis att fylla år, han blev hela 3 år. Vi döpte Vanessa och hade lite gäster på besök. Kul och fullt upp med andra ord!

Mars var en ganska lugn månad. Hände inte så mycket men vi befann oss fortfarande i den härliga bebisbubblan så vi levde mest för och med varandra och vår älskade lilla skatt. Kissarna började någonstans där finna sina nya platser och trivas med det nya livet lite bättre. I början var de nog i chocktillstånd. Som vi andra! 🙂

April, i och med att våren började ge sig till känna så började även vi att långsamt titta ut från vår lyckobubbla. Det var dags för lite släktkalas och annat skoj. Det här var också sista månaden då vi var omedvetna om Blossoms sjukdom.

I maj åkte vi bort en vecka och när vi kom hem möttes vi av en dösjuk Blossom och mardrömmen började. Blossom var inne för dropp för första gången och fick sin första antibiotikakur som varade i ca 10 dagar. Den sista maj har jag noterat i almanackan ” Bra värden, Bloss mår bättre”.

Juni. Vi fortsatte att vårda Blossom. I mitten av juni var livet nästan som det brukade vara i drygt en vecka. Förutom våran oro så verkade iaf Blossom att svara på behandlingen ganska väl. Men det vände när vi minst anade och sedan gick det bara åt ett håll. 🙁 Blossom var inne på sin andra vecka med dropp som övergick i antibiotikakur i nacken i 21 dagar. Det var också månaden då jag fyllde 33 år.

Juli var den värsta månaden på hela året. Det var då vi fick ta avsked av en älskade familjemedlem, alldeles för hastigt och alldeles för tidigt! 🙁 Ungefär en vecka efter avslutad antibiotikakur orkade inte Blossoms kropp längre och vi var tvungna att ta det hemska beslutet att låta henne somna in. Den 23/7 ca kl 19 var vi inne på Västra Djursjukhus och tog farväl av henne. Du kan läsa mer om Blossom här. Resten av månaden känns mest som en dimma.

Augusti var också en månad som har fallit i glömska. Vi gick tillbaka in i vår bebisbubbla och njöt av varandra och ”myste” mycket hemma. Vi försökte att förstå vad som hade hänt de sista månaderna. Det tog ett bra tag innan vi kunde prata om Blossom utan att bli ledsna. Att förlora henne hade varit hemskt hur som helst men att åka iväg och komma tillbaka till det här kaoset var svårt att greppa. Att det sen slutade som det gjorde, gjorde det väldigt svårt för oss. Hade vi kunnat göra något annorlunda? Det får vi nog aldrig veta.. 🙁

I september var det dags för Disney att bli firad. Hon blev 6 år lilla pluttan. Annars var det en lugn månad. Jag tyckte att det var skönt att hösten var på ingång så man kunde dra sig inåt och mysa i soffan under en filt. Jag var trött på sommaren kan man lugnt säga. Det var ingen bra sommar!

I oktober fyllde Leo år, han blev hela 7 år. Det var lite skrämmande måste jag erkänna. Jag blev lite nojjig över att han gick över till ”gubb”sidan. Betyder det att han också blir sjuk? 🙁 Nu tar vi ingen för givet efter det som hänt. Vi fick oss en ordentlig läxa.

I november fyllde Vannesa 1 år och det var den första glada upplevelsen sedan vi miste Blossom. Jag kände att det var då jag började komma tillbaka till mig själv igen och att jag kunde acceptera att Blossom inte finns även om jag så klart fortfarande kan bli ledsen och vi saknar henne något enormt. Men det var min vändpunkt till en positiv syn på livet igen. I november började även mina planer med webshopen att ta form. November var en bra månad med andra ord!

I december var det dags att lansera vår webshop -> jollycat.se En av mina drömmar som har gått i uppfyllelse! Jag hoppas att ni också kommer att ha glädje av den. ♥

Så vi kan nog lugnt säga att 2013 bjöd inte på några höjdpunkter, istället fick vi en hel del sorg. Så vi får hoppas på att 2014 kan vända på steken. Vi önskar oss mera glädje, HÄLSA och lycka. Det är väl inte så mycket begärt? 😉

Hur har erat år varit? Är ni nöjda eller besvikna på 2013? Kram

spacer

Gott Nytt År

Hej
Ville bara kika in lite snabbt och önska er ett Gott Nytt År. Att alla era drömmar ni går och bär på ska slå in och att hälsan och lyckan är på vår sida! ♥

Hoppas ni haft en lugn och mysig jul också. Det har vi haft. Vi har ätit, myst med familjen, tittat på tv, lekt, renoverat och mått allmänt bra.
Dock har Vanessa nyligen upptäckt sin röst alltför väl och gillar att lyssna på sig själv när hon skriker allt hon kan så våra och katternas öron lider lite mycket för tillfället. Hoppas det är övergående! ♥ Annars blir det hörselskydd för oss och katterna i fortsättningen. 🙂

Ett Gott Slut och Ett Fantastiskt Nytt År önskar vi er! Kramar

spacer

Sista bilden på Blossom

Det här kortet är taget i somras, medans vi kämpade med att rädda Blossom. Det är sista gången hon var ute på gräset. Ni kanske förstår varför vi kämpade så länge när ni tittar på henne. Man ser inte ens att hon är sjuk när hon är där hon älskar att vara, i naturen, på gräset, i friska luften.

Det var verkligen det Blossom älskade mest av allt, att få vara ute i friheten. Vi ångrar lite idag att hon inte fick det mer än vad hon fick. Men det är lätt att vara efterklok.

Men nu är det som det är och man får bara hoppas att hon var lycklig ändå!

♥ Du är så saknad Bloss! ♥

spacer

Katten Disney vs klossen

Kattleksaker vs barnleksaker

Barnleksaker vinner för katterna och kattleksaker vinner för Vanessa. ♥

Det bästa katterna vet är kvarlämnade högar med leksaker eller tidningar eller vad det nu kan vara för något som Vanessa dagit fram. När Vanessa är klar med dem så kommer någon av katterna och antingen lägger sig i högen eller fortsätter leken.. på sitt lilla sätt.

Här har Disney hittat en kloss i pusselhögen. Sötnosen! ♥

 

spacer

Vanessa & Leo busar

Vanessa tycker att katterna är så spännande och hon älskar att busa med dem. Katterna tycker att Vanessa är kul men mest på avstånd. 🙂 När hon röjer runt bland sina grejer och de får lite avbrott i sina sovstunder. Det gillar de bäst!

Men kissarna får mer och mer tålamod med henne ju äldre hon blir och de får mera glädje av varandra. Ibland får de till en riktig lekstund, som på bilden. Då är det mycket skratt och glädje hemma.

Just nu är hon bara 1 år men det finns potential för en stor vänskap de emellan. Ser fram emot det! ♥

spacer

Blossom 27/1-07 – 23/7-13

Blossom, vår älskade Prinsessa på ärten!

En underbar mysstund

Det här inlägget är bara så smärtsamt att skriva. Men jag känner att jag måste. För att kunna ge Blossom ett fint avslut så måste jag hedra henne här. Ge henne en speciell plats i katthimlen här på bloggen. Det är det minsta jag kan göra.

Jag tänkte flytta tillbaka till den dagen då det blev aktuellt för oss att skaffa katt nr 2 och hur det blev att det blev just Blossom. Jag har skrivit om det tidigare så för vissa av er kanske det låter bekant.

Bara några veckor gammal, så fin!

När vi hade haft Leo i några månader så märkte vi att han vantrivdes så vi bestämde oss att skaffa en kompis till honom. Jag hade googlat fram en liten kisse så jag visste hur den skulle se ut. Nu var det bara att leta fram en sådan. På den tiden visste jag inte än att det var en ragdoll jag hade fastnat för. Eftersom vi hade en hane så passade det fint att skaffa en hona den här gången, tyckte vi. Inte för att para dem utan för att få en balans i kattgänget helt enkelt.

Men det var lättare sagt än gjort eftersom just då fanns det väldigt få blå colorpoint honor till salu, och de som fanns var redan tingade. Men till slut så hittade vi en i Örebro. En bedårande liten kattjej! Mer om det kan ni läsa om här.

Första natten sov Blossom i min kudde.. 🙂

Idag är jag så otroligt glad och tacksam för att jag har den här bloggen. För som vi alla vet så blir inte minnet bättre med åren och man glömmer av så mycket. Men med hjälp av bloggen så kan jag alltid gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur det var.. PÅ RIKTIGT!. Det är så värdefullt! ♥

3 månader gammal och vackrare än någonsin

Nu när Blossom inte finns med oss längre så tycker jag att jag ser signaler i hennes beteende på ett annat sätt än jag gjorde då. Jag har alltid trott att Blossom var lite viktig av sig, men nu när jag vet att hon var sjuk så tolkar jag det inte så utan som att hon kanske mådde dåligt och höll sig undan och var lite svårflirtad av den anledningen och inte för att hon var ”viktig”. Jag har tänkt en hel del på hennes beteende och varför hon gjorde som hon gjorde ibland. Allt har nog sin förklaring.

Finaste!

Nu när hon blev så sjuk så sa de på kliniken att när de tittar tillbaka i journalen så kan de se lite varningar i hennes tidigare besök men som de inte tänkte så mycket på då. Jag blir så ledsen när jag hör det. Betyder det att vi hade kunnat rädda henne om vi hade upptäckt det tidigare? Vi får aldrig veta det, men ledsen blir man iaf.

Omtänksam och kärleksfull

Sjukdomsförloppet

Som jag skrev tidigare i det här inlägget så var vi bortresta en vecka i maj i år och katterna hade kattvakt på dagarna men var själva hemma på nätterna. Vi har aldrig gjort så tidigare, vi hade kattvakt dygnet runt alltid men av någon anledning så kändes det tryggt att göra så den här gången. Men ack så fel det blev. Vi tror inte att det hade varit någon större skillnad för Blossom men det hade känts bättre för oss att veta att de hade tillsyn hela tiden. Men kattvakten var här i stort sätt hela dagarna.
Och nu när vi tänkt tillbaka några varv så har vi konstaterat att Blossom var nog dålig redan innan vi åkte men vi märkte inte det. Inte att det skulle vara något allvarligt. Hon åt lite sämre, men det har hon gjort i perioder i hela sitt liv så vi trodde att det bara var så hon var. :/ Men hon har alltid skärpt till sig efter ett tag, därför har vi inte tänkt på att det kunde vara en sjukdom bakom det här beteendet. Hon låg liksom inte och tryckte utan spydde efter maten då och då. Och därför magrade lite i perioder. Men eftersom hon började äta som vanligt efter ett tag så trodde vi inte att det kunde röra sig om någon sjukdom och definitivt inte en dödlig sådan.

Men iaf när vi kom hem klockan tolv på natten till söndagen så kom alla katterna fram men inte Blossom. Kattvakten sa att hon hade gått ner till nedervåningen ca 20.30 och inte kommit upp efter det. Så då gick jag ner och ropade på henne och letade men hon var bara borta? Jag kom upp och började leta och vi ropade men hon kom inte fram. DÅ kände jag en hemsk oro. Blossom var väldigt social och antingen redan stod vid dörren när man kom eller kom skuttandes fram när man öppnade dörren. Att hon inte hade kommit fram när vi letat i 10 minuter gjorde oss väldigt oroliga.
Men rätt som det var så kom hon upp för trappan och… såg så ledsen och besegrad ut. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne och hon kändes så iskall och lätt! Hon vägde ingenting. Och hon kunde knappt gå, hon ramlade nästan omkull när hon försökte. DÅ blev vi oroliga på allvar. Vad var det som hade hänt? Jag menar EN vecka hade gått och vi kommer hem till det här??? Det var omöjligt att smälta där och då.

Hos veterinären första dagen på den långa resan mot slutet..

Vi la oss väldigt sent den natten utan var med henne så länge vi orkade. Gav henne lite kalkonskinka som hon åt med glädje. Lite vatten och tittade igenom hela henne för att se om hon hade något synligt på kroppen som hade gjort henne så sjuk. Det jag hittade var en ”kaka” av något slag i ena örat och rött tandkött vid några tänder. Och eftersom hon haft problem med tänderna innan så var vi helt säkra på att det var tandinfektion som hade gjort henne sjuk. Vi bestämde att vi skulle ta timma för timma och se om hon blir bättre. Och det tyckte vi att hon blev under söndagen, dock inte så bra som vi trodde och hoppades på.

Så på måndag morgon ringde jag till vår veterinär och bokade en tid på förmiddagen. När vi kom dit så piggnade Blossom till och blev nästan sig själv men veterinären ville behålla henne under dagen och ta lite blodprover. Det var väldigt jobbigt att lämna henne där eftersom vi precis hade kommit hem. Men vi hade inget val. Så det fick bli så.

Det tog inte många timmar innan veterinären ringde och berättade att Blossom var jättedålig. Att njurvärdena var skyhöga, så höga att vissa värden kunde de inte ens mäta. NJURARNA?? Jag blev så chockad så jag var tvungen att sätta mig. Tanken flög väl igenom mitt huvud på lördags natten, men att det skulle vara så dåligt och så allvarligt kunde jag inte ens föreställa mig.

Och därifrån är allt bara en mardröm! Vi pendlade verkligen mellan hopp och förtvivlan i… 2 månader.
Blossom låg inne för dropp i 4-5 dagar och antibiotika. Hon hade även en stark infektion i urinvägarna. Vi fick hem antibiotikan som hon skulle ha i 2 veckor men Blossom hatade den. Hon spottade ut den i hela huset och plågades av den så mycket. Så efter några dagar ringde jag veterinären och frågade om vi kunde avsluta den tidigare eftersom vi inte fick i henne den längre. Hon bara vägrade. Och hon tyckte att det inte var optimalt men om hon ändå inte får behålla den så är det ingen idé att fortsätta plåga henne. Så vi avslutade kuren efter 10 dagar.

Vi var och kollade blodvärdet med jämna mellanrum och det blev bättre. En gång var det och nosade på normalvärdet. Så då var vi överlyckliga och trodde vi hade klarat henne. Nu var det bara att köpa bra mat som hon gillar så hon får tillbaka aptiten. Hon började äta lite. Först bara njurfoder men sen även sin vanliga mat. Men efter ca 10-14 dagar såg vi att hon blev sämre igen.
Vi åkte in med henne igen och hon fick stanna för dropp en vecka till. Både den här gången och förra gången fick hon komma hem och sova hemma på natten och så körde vi in henne på morgonen.

Blossom sov alltid på ställen som inte var tillåtna.. 🙂

Efter ett tag behövde jag knappt presentera mig när jag ringde, de visste direkt vem jag var och vad jag ville. Kliniken blev ju nästan som Blossoms andra hem. Hon lärde känna personalen och gillade speciellt en av dem. Det märkte man tydligt, men blodproven var ju jobbiga för henne och oss så klart. Hennes tunna tunna tassar blev ju sönderstuckna. 🙁

Efter den här veckan fick Bloss antibiotika i nacken istället, 2 ggr om dagen i 21 dagar. En PERS!! För oss alla. Jag vet inte hur jag överlevde de tre veckorna. Hon tog de här medicinerna bättre än förra gången, nu visste vi att hon fick behålla allt och att det gjorde nytta. Hon började äta lite smått igen och blev stadigt bättre. Men jag bävade för dagen då vi skulle sluta med sprutorna. Kommer hon att klara sig utan dem? Kommer hon att bli frisk? Vad gör vi om hon blir dålig igen? Vad mer kan vi göra för henne då? Frågorna var många och inga svar. Oron gnagade i mig hela dagarna. Pendlade mycket mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Så mycket känslor! Resan som vi var på innan det här var som bortblåst. Hade vi ens vart iväg? Det kändes som en evighet sedan.

Vi slutade med antibiotikan och hon blev sämre igen även om jag tyckte att hon blev sämre redan dagarna innan vi slutade med den, men när vi hade slutat så var det som att hon gav upp. Vad ska vi göra nu? Veterinären sa att vi kunde förlänga kuren i 2 veckor till. Men vad ger det? Njurvärdena hade blivit sämre igen. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Vad ska vi ta oss till? Det måste väl finnas något vi kunde göra…. eller? Hon kan väl inte vara så dålig, vi måste hjälpa henne. Men de på kliniken visste inte vad de kunde göra mer för henne så de försökte få oss att förstå att hon var JÄTTEdålig och JÄTTEsjuk. Vi tänkte bara inte att ge upp, inte nu när vi hade fått henne bra två gånger. Då måste hon väl kunna bli bra om vi bara hittar rätt medicinering.

Då sa vi att vi ville göra urinodlig och ta blodtryck på henne. Blodtrycket var bra och urinodlingen hann vi inte få innan hon fick somna in. Men efteråt fick vi bekräftat att hon fick rätt medicinering men den hjälpte inte. Hon var helt enkelt för sjuk.

Sista kvällen hemma.. 🙁

Vi vägrade att ge upp så vi bestämde oss att ta henne till ett djursjukhus för en andra åsikt. De kommer nog kunna hjälpa oss, tröstade vi varandra.
Under den sista tiden, nästan de 2 sista veckorna av sitt liv åt eller drack Blossom ingenting. Vi gav henne mat i spruta eller på sked, flera gånger om dagen och så även med vatten. När hon till slut bara låg på ett och samma ställe och bara gick på toa någon gång då och då så började jag inse att det här kunde bara sluta på ett sätt.

Jag började inse det men jag var inte beredd på det. Inte efter att vi alla kämpat så i två månader. Har vi inte gett upp då så kan vi inte ge upp nu, vi måste väl fortsätta kämpa!?

Men Blossom gav upp… Hennes kropp orkade inte längre. Hon plågades av sitt illamående. Hon mådde illa när hon inte åt men hon mådde lika illa när vi hade gett henne mat.

Inför besöket hade vi bestämt att om de inte kan hitta på något annat som inte de andra redan gjort så måste vi tänka om. Jag frågade mig väldigt mycket den sista veckan, VEM gör vi det här för? Är det Blossom? Nej, för hon hade gett upp. Hon lider! Det var för VÅR skull som vi fortsatte och matade henne och tvingade i henne vatten. Vi ville få henne frisk men till vilket pris? Vi ville inte att hon skulle lida för vår skull. Så när vi insåg det så bestämde vi oss att om de säger samma sak så måste vi släppa henne… vi måste låta henne somna in och avsluta hennes lidande. Där och då. Inte åka hem för att boka tid för att komma tillbaka.. nej.. där och då…. 🙁

Resan dit var lång! Blossom blev lite piggare i bilen och i väntrummet kunde vi släppa ut henne eftersom vi var ensamma där. Det gillade hon. Då såg hon nästan ut som ”vanligt”. Men nu när jag tänker efter så såg hon väldigt sjuk ut, men vi hade nog vant oss vid det läget. Vi blev överlyckliga för de minsta små stegen åt rätt riktning, så som att hon hade ”gått upp i vikt”. Från 2,5 kg till 2,6 kg. Då blev vi lyckliga för det betydde väl ändå att hon var på bättringsvägen?

Ett gammalt kort som visar hur vacker Blossom var när hon mådde som bäst

När vi till slut fick träffa veterinären så tyckte vi nog att hon var lite positiv till detta. Hon hade läst journalen och ville komplettera lite med egen undersökning och ställa lite frågor till oss. Men efter att hon hade gjort det och sa att de andra hade gjort allt rätt och att det hon kunde erbjuda oss är att ta nya blodprover och lägga in Blossom för dropp över natten för att utvärdera det. Då kändes det som att vi bara skjuter fram det framför oss.

Hur länge ska Blossom behöva lida för att vi ska förstå att det är för sent för att rädda henne? Vi hade ju gjort det här 2 ggr tidigare och här är vi igen och hon är sjukare än någonsin. Det måste väl finnas något annat? Men det gjorde det inte! Och då kände vi att vi var tvungna att tänka om. Vi kunde inte låta det pågå längre. Hon hade inte ätit eller druckit själv på närmare 2 veckor. Det lilla mat vi lyckades få i henne räcker inte på långa vägar för att hon ska ha ett värdigt liv och det allra viktigaste av allt.. Hur mår hon i allt det här? Det visste vi inte, men vi såg att hon inte mådde bra. Hon bara låg på samma ställe hela dagarna. Ville inte ut, leka var inte att tänka på. Det var inte värdigt längre. Men att ta det beslutet var så fruktansvärt svårt och vi var båda chockade. Händer detta verkligen? Är det här slutet???

Först blev allt svart! Vi blev båda jätteledsna och att ta farväl i det kala rummet var inte lätt. Samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska. Bestämma hur man vill göra med kroppen efteråt, hur man vill betala osv. Det var väldigt störande eftersom det tog sån tid, det tog tid från vår sista stund med Bloss och det drog ut på eländet. Men när det var över så fick Bloss en spruta i nacken som gjorde att hon somnade. Hon kände sticket för hon ryckte till och en stund senare mådde hon illa. Men hon somnade på ett par minuter. Det var tufft men samtidigt så visste vi att det var det sista tråkiga hon behövde vara med om. 🙁 För snart skulle hon bara få mysa i katthimlen. Aldrig mer ha ont eller må illa och bara njuta av friheten som hon älskade mest av allt. När hon hade somnat så fick hon en massa olika medel intravenöst. Hennes hjärta gav upp efter bara några sekunder. Hennes kropp var så slut. Skönt på ett sätt. Man har hört om de som inte somnat efter det och allt tar sån tid och man kanske tom måste göra något annat för att avsluta det. Här var det väldigt fint och stillsamt. Om man ändå är tvungen att göra en så svår sak i livet som att bestämma att låta sitt älskade djur få somna in för alltid då var det här det perfekt avslutet kände vi. Efteråt fick vi ta hem Blossom och begrava henne i trädgården. Så hon har en egen plats där hon hör hemma, fast på ett annorlunda sätt. Vi ser och tänker på henne varje dag.

Vi hade pratat om det här innan och sa att om de inte kan hitta på något annan sätt för att hjälpa Blossom än det vi redan testat flera gånger så är det bäst för alla att avsluta det där och då. Så vi var hoppfulla när vi åkte dit men ändå lite beredda på det värsta. Och Bloss slapp åka in bara för att få somna in. Vi åkte in som vanligt och hon fick faktiskt komma med hem igen. Va vackert det låter, men så tragiskt ändå. 🙁

Jag satt och pratade med Bloss kvällen innan och tackade henne för alla de fina åren som vi haft tillsammans. Berättade för henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betyder för oss. Klappade henne länge och njöt av varje sekund. Jag förstod nog redan där och då att det var var sista stund tillsammans. Och jag är glad att vi fick den. Den kommer jag alltid att bära med mig. Min älskade prinsessan på ärten!

Vi hade hoppats på många fler år ihop med dig, men nu blev det bara 6,5. Men vi är lyckliga över dem och över att ha fått ha dig hos oss. Minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss! 

Det är exakt så vi kommer minnas vår älskade Bloss. Gosig och omtänksam! ♥

Vila i frid hjärtat! Hoppas du har det så underbart du bara kan i katthimlen. Vi älskar och saknar dig massor! ♥

spacer
spacer